SKRÄCKA, v.3; anträffat bl. i pr. sg. akt. -er o. i inf. pass.
Ordformer
(skreck- 1687. skräck- 1789)
Etymologi
[av t. schrecken, åstadkomma sprickor i, etymologiskt identiskt med schrecken, förskräcka (se SKRÄCKA, v.1)]
(†) refl. l. i pass. med intr. bet., om berg: fyllas av sprickor, spricka upp. (Vid bergsprängning) är den Olägenhet, at der såsom mör bergart är, eller elliest berget altför klyftigt, sker at berget sig deraf skrecker, det är, mehr och mera spricker och blir breckligt. Hiärne Berghl. 440(1687). Rinman(1789; i pass. med intr. bet.).
