SKRÄVA skrä3va2, sbst.2, om person f.||ig., om djur f. l. r.; best. -an; pl. -or.
1) (†) person som är fallen för meningslöst l. vidlyftigt l. skrytsamt l. inställsamt pratande, storpratare l. storskrytare. (Fvn.) Skræfa, (sv.) Skräfwa, munrafla. Verelius 230 (1681); jfr anm. nedan o. RAVLA, sbst. En sådan skräfwas (dvs. en övermodig polacks) skryt (att lätt besegra vilken svensk som helst i tornering), the Swenska, til at wräka (dvs. hämnas), / På stunden sökte vp en kyn och wasker (dvs. modig) däka. Kolmodin QvSp. 1: 242 (1732). Icke ett ord mer. Jag tål ingen räfswantz eller skräfwa. Dalin Arg. 2: nr 23, s. 6 (1734). Skräva, .. (dvs.) storpratare, storskrytare, storliugare, sqwalrare. Schultze Ordb. 4390 (c. 1755). — jfr STOR-SKRÄVA.
Anm. till 1. I nedan anförda språkprov (o. möjl. äv. i andra ä. språkprov) är anv. av skräva sannol. beroende av fvn. skrǽfa, stackare [möjl. samhörigt med nor. dial. skræven, mörkrädd, skråva, knarra, skrapa, rassla som torrt skinn, nyisl. skráfa, knirka (se SKRÄVA, v.2)]. Annorledes let tu wijdh osz i går .. och mån tu vara en största skräfva och temmelig falsker. Reenhielm ThViik. 85 (1680; fvn. orig.: skræfa).
2) (i vissa trakter) nattskärra (se d. o. 1); förr möjl. äv. om annan nattfågel; företrädesvis ss. senare led i ssgn NATT-SKRÄVA. (Sv.) Skräfwa, nattskräfwa (lat.) noctua. Swedberg Ordab. (1722). En enslig Skräfva uppå långa vingar, / Flög surrande förbi. Nicander 1: 194 (1827).
