SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKRÄVEL skrä4vel l. skräv4el, sbst.1, n.; best. -vlet.
Etymologi
[vbalsbst. till SKRÄVLA, v.]
handlingen att skrävla (om l. med ngt l. ngn), skrävlande; i sht förr äv. om vidlyftigt l. ovederhäftigt pratande, pladder; jfr SKRYT, SKRÄPP, sbst.2, SKRÄV, sbst.2 Till min ursäkt (för att icke ha sett vissa hällristningars likhet med slädar) kunde jag anföra, att jag låtit öfverdyfvla mig af skräfvel om drakskepp, båtar, strid och dithörande löjliga symboler att ej närmare se på dem. SNilsson (1841) hos Berzelius Brev 14: 173. Af sådant otyg (dvs. ultra-liberala partimän), med dertill hörande dagligt skräfvel och gorm, ha vi här i landet .. längesedan alltförmycket. PDAAtterbom (1848) i MolbechBrevveksl. 3: 25. Preussarne .. ansågo sig oöfvervinneliga, påstodo .. att de ensamme kunde afgöra striden, med mera skräfvel. Hultin Minn. 85 (1872). Hur länge tror du, jag orkar höra på ditt skräfvel? Michaelson Ungk. 38 (1892). Hans skräfvel med sina fina bekantskaper. SDS 1899, nr 2, s. 3. Många menade, att .. (Gisle) förtjänt en sådan (hårdhänt) behandling för sitt skräfvels och sin prålsjukas skull. Bååth Grette 211 (1901). Inget skryt och skrävel. Höijer Solv. 133 (1954).
Ssgr (Anm. Ssgrna kunna äv. hänföras till skrävla, v.): SKRÄVEL-FASON. (i sht vard.) i pl.: skrävelaktiga fasoner. IdrBl. 1935, nr 67, s. 7.
-HANE. (föga br.) skrävlare; jfr hane, sbst.1 1 c. Kihlman Estaunié LevHus. 289 (1926).
-HANS. (vard.) skrävlare; jfr hans 2. VL 1894, nr 229, s. 3.
-HJÄLTE. person som gm skrävel söker framstå ss. hjälte, skrävlare. Lagerlöf HomIl. 59 (1912).
-MAKARE. skrävlare. Fröding Kås. 47 (1887).
-MÅNS. (vard.) skrävlare; jfr måns 1. Rogberg Mot. 71 (1927).
-NARR. (numera bl. mera tillf.) skrävlande narr, narraktig skrävlare. Hagberg Shaksp. 12: 356 (1851).
-SJUK. om person: som har stark benägenhet för skrävel; jfr sjuk 4. Lindqvist Mamin Ural 87 (1904).
Avledn.: SKRÄVELAKTIG, se d. o.
SKRÄVELSAM, SKRÄVLIG, adj.1, se skrävla, v. avledn.
Spoiler title
Spoiler content