MÅNS må4ns l. mon4s, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[fsv. Mongs, Man(g)s; jfr d. Mogens, Mons; av MAGNUS]
manligt personnamn. — särsk. i mer l. mindre oeg. (appellativ) anv.; jfr Hjelmqvist Förnamn 170 ff.(1903).
1) (vard.) mer l. mindre förklenande benämning på (manlig) person; ss. självständigt ord särsk. om klumpig l. trögtänkt person. Hvad den ena Månsen tycker, det tycker också de andra Månsarna. Palmær Eldbr. 74(1834). Nu var du allt en riktig Måns. ANF 6: 338(1890). jfr DÖD-,GNÄLL-,GRÄL-,KNUSSEL-,LAT-,SNÅL-,TRÅK-,TRÖG-MÅNSm. fl.
2) (smeksam l. skämtsam) benämning på katt (särsk. av hankön). Knöppel Mannsschol. 68(1741; i bild). På den högt uppbäddade sängen .. ligger ”Måns” och spinner han ock. SDS 1904, nr 204, s. 6.jfr KISSE-,MISSE-MÅNS.särsk. [jfr d. det er mad for Mogens l. Mons] (vard.) i det allittererande uttr. det är (var) mat (äv. mums) för (äv. åt) Måns, det är mat som smakar katten; vanl. i utvidgad anv., för att beteckna att viss föda (l. vissa godsaker) smakar ngn (särsk. ett barn) bra l., allmännare, att det i hög grad tilltalar l. behagar ngn att få ngt. Det war mat åt Måns. Runius (SVS) 2: 250(c. 1710). Det var mums för Måns. Granlund Ordspr.(c. 1880).
SAOB
