SKRÖP skrø4p, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. skröp; till sv. dial. skröpa, bullra, spöka; jfr fvn. skrǿpa, förställa sig, hyckla, samhörigt med fvn. skrópar, pl., förställning, o. nor. dial. skropa, skryta; möjl. av ljudhärmande urspr. — Jfr SKRÖPPEL]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) spökeri; äv. konkretare, dels om spöke, dels i utvidgad anv. [möjl. med anslutning till SKRÖPLIG], om skröplig person. Skröp .. (dvs.) Spöke. Schultze Ordb. 4393 (c. 1755). Fast jag trott på skröp och skrock, / aldrig har jag gått i skock. Forsslund ValborgsmKorsm. 122 (1932). (Gubben fick) inte hafsa på så där! .. Trillade .. väl rättnu och blev liggande orörlig sen. .. (Ålderdoms-)Hemmet var naturligtvis rätta platsen .. för såna där gamla skröp! Parling Hus. 54 (1951).
Avledn.: SKRÖPIG l. SKRÖPOT, adj. (-ig c. 1755. -ot c. 1755). (†) om lokalitet: där det spökar. Schultze Ordb. 4393 (c. 1755).
