[vbalsbst. till det verb som föreligger i nor. dial. skuldra, stoja, larma, av ljudhärmande urspr. (möjl. rimbildning till BULLRA)]
(†) stoj, larm. Här (i världen) hörs et skräckligt skuller / Af denna qwicka mull (dvs. människan); / Men bäst hon gör sitt buller, / Så ligger hon omkull. Dalin Vitt. II. 4: 12(1737).
