SKULP, r. l. m.; anträffat bl. i pl. -ar.
Etymologi
[jfr t. schülpe; sannol. av (lt. motsvarighet till) holl. schulp, av (mlt. schulpe resp.) mnl. sculpe; eg. samma ord som mlt. schulpe, musselskal (se SKÖLP, musselskal), l. avledn. av det verb som föreligger i mlt. schulpen, urholka (se SKÖLPA). — Jfr SKÖLP, urgrävning, SKÖLP, håljärn]
(†) till lucka för ankartåg: (litet) urholkat block (vari ankartåget löper). Röding 2: 520 (1796). ÖoL (1852).
