[liksom d. skur(d)-gud o. nor. skurdgud av fvn. skur(ð)goð, skurguðir, pl.; förleden är ssgsform av skurðr, skärande, skörd (nor. dial. skurd, skur, skul), etymologiskt identiskt med sv. dial. skurd, bomärke (jfr välskurd, i öra inskuret halvrunt boskapsmärke), skul, skåra, inskuret märke, d. skurd, skärande, skörd (jfr fd. haarskurth, hårklippning, paskurdh, inhuggning), lt. schurt, skåra, fht. skurt, tonsur (till det svaga avljudsstadiet av SKÄRA, v.); formen skuru- beror på anslutning till SKURA, sbst.4; senare ssgsleden är goð resp. guðir, pl. av guð (se GUD). — Jfr SKULBOTTEN,SKULBRO,SKURDTEMPEL, SKÖRD]
(om fornnordiska förh.) i trä utskuren avgudabild; avgud. JBureus(1641) i 3SAH 23: 375. (Gudarna) gåfwo tilkänna sin vrede. De framburne skurgudar rörde sig på Altaren. Mörk Ad. 1: 24(1742). Rydberg Myt. 1: 376(1886). — Anm. Till förleden i skurdgud resp. skurgud ha bildats de i nedan anförda språkprov om fornnordiska förh. använda orden skurd (pl. =) o. skur, sbst.5 (pl. -er) med bet.: tempel innehållande en l. flera i trä utskurna avgudabilder. Flera orter i gamla Sverige hade .. sina heliga ställen och offerhus som kallades Harger eller Horger, Haller, Skurer eller Hof. Dalin Hist. 1: 186(1747). Skurd kallades .. små bönehus, wid allmänna wägarna och på fälten uppbyggda öfwer någon hednisk gudabild. Afzelius Sag. 2: 135(1840). —
