SKURERJÄRN skure3r~jæ2rn l. skɯ-, äv. SKORERJÄRN sko- l. skω-, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(skorer- 1927 (från Gotl.). skurer- 1857 osv.)
Etymologi
[jfr d. skårerjærn, schurerjærn; (med översättning av senare ssgsleden) av t. dial. schurieriser, av schurieren, finhugga (sten), ombildning (möjl. gm anslutning till t. dial. schuren, skura, se SKURA, v.3) av t. schar(r)ieren, hugga parallella skåror i sten (av fr. charruer, eg.: plöja, till charrue, plog, av lat. carruca, vagn, i mlat. äv.: hjulplog, till carrus, fyrhjulig transportvagn, se KÄRRA, sbst.), o. iser, järn (etymologiskt identiskt med mlt. īsern, se ISER); i dan. o. sv. har förleden sannol. anslutits till SKURA, sbst.4, resp. SKÅR, snitt, o. SKÅRA, sbst.]
(numera i sht i skildring av ä. förh.) bred mejsel varmed stens yta finhugges (så att skåror som gå parallellt med varandra över stenens yta uppkomma), bredmejsel. (Stenhuggare begagna) Mejslar af flera slag, såsom .. skurer-, kjel- och håljern. Rothstein Byggn. 329(1857). Fatab. 1927, s. 149.
