SKURKA, v.; anträffat bl. i pr. sg. -er.
Etymologi
[jfr fvn. skurka, skrapa, nor. dial. skurka, ge ett skrapande l. krasande ljud ifrån sig, nisl. skurka, larma, stoja; sannol. till den stam som föreligger i SKURRA, v.1 (se SKORRA, v.1)]
(†) bullra l. kurra (i mage l. tarmar); jfr SKORRA, v.1 1 d. Siuder man Anijsz i Wijn, eller vthi Ööl itt lod, och dricker ther aff 3. gånger om Dagen, tå är thet gott för thet wädret som skurker i Tarmarna eller i Buuken. Månsson Ört. 211 (1628).
