[sv. dial. skut; jfr nor. dial. skut, m., framskjutande klippa, bergvägg som skjuter fram l. lutar ut över en håla; i avljudsförh. till SKJUTA, v.1 — Jfr SKUTA, sbst.1, 2]
bergv. (vid sprängning erhållet) löst block som är så stort att det måste sönderdelas för att kunna borttransporteras l. för att icke fastna i tappglugg; särsk. koll.; jfr SKUTA, sbst.1 2. JernkA 1907, Bih. s. 624. Brytningsmetoder, där man fick mycket skut. TT 1947, s. 34. En s. k. skut om ungefär ett och ett halvt tons vikt rasade ner från tre meters höjd. DN(B) 1953, nr 9, s. 9.
Ssgr (bergv. Anm. Ssgrna kunna äv. hänföras till skuta, sbst.1):SKUT-BORRARE. gruvarbetare som yrkesmässigt sysslar med skutborrning. YrkesförtArbFörmedl. 51(1952). —
