[liksom d. skutilsvend av fvn. skutilsveinn, av skutill, fat l. litet bord avsett att sättas fram med mat för deltagare i måltid (av feng. scutel, fat, liksom fht. skuzzila, fat, t. schüssel, fat, av lat. scutella, dryckesskål; se SKUTELL), o. sveinn, tjänare (se SVEN); med avs. på formen skutul(l)- jfr den fvn. texten i Peringskiöld Hkr. 2: 189(1697: skutul sveina, ack. pl.)]
(om ä. nordiska förh.) person som hade till uppgift att passa upp vid måltider o. dryckeslag; särsk. om förnäm sådan person tillhörande den norske konungens hird (äv. med tanke på den rang inom hirden som en sådan person hade). Skutel-Swennerne eller Pagerne (vid det norska hovet) stodo framför bordet och betjente Gästerna. Lagerbring 1Hist. 2: 88(1773). I den på 1270-talet (i Norge) sammanarbetade hirdskrån ställas hirdmännen markerat efter skutilsvennerna som klass betraktade .. och 1277 års förordning .. tillerkände endast skutilsvennerna riddarrang och herretitel. Löfqvist RiddFräls. 116(1935).
