SKVACKA skvak3a2 l. SKVAGGA skvag3a2, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(skvacka 1970 osv. skvagga (sqv-) 1872 osv.)
Etymologi
[sannol. av ljudhärmande urspr.; jfr dels sv. dial. skvaka, skrika (om fågel; se SKVAKATRAST), dels sv. dial. svaga, ejderhona]
(i vissa trakter) ejderhona; särsk. dels om gammal ejderhona, dels om ejderhona som förlorat sina ägg l. ungar. SvJägarfT 1872, s. 88. Genom kråkans, trutens eller människans tillskyndan barnlösa ådor, s. k. skröjor eller skvaggor. Samzelius Björnsk. 143(1921). ÖgCorr. 1970, nr 289, s. 4.
