SKVACKRA skvak3ra2 l. SKVÄCKRA skväk3ra2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. SKVACKER, sbst.
Ordformer
(skvacker- (sqv-) i ssg 1706 (: sqwackermåssar, pl.) osv. skvackra (squ-, sqv-) 1665 osv. skväckra (sqv-) 1757 osv. skväkra (squ-, sqv-) c. 1645—1906. sqwacker 1697. sqwakr- i ssg c. 1715 (: sqwakrmåssa). sqvakra 1555)
Etymologi
[sv. dial. skvackra, skvacker, skväckra; sannol. till icke anträffade verb skvackra, skväckra, skvätta l. dyl., av ljudhärmande urspr. (jfr SKVACKA, v., o. sv. dial. skväcka, stänka, skvätta, plaska o. d.); jfr SKVATTRAM]
(numera bl. i vissa trakter) skvattram; stundom äv. om drog av skvattram. G1R 25: 267(1555). Om dagarne drickes .. (ss. medel mot rödsot) flitigt the på Sqwackra. AHB 35: 33(1869). Krook Handköpsben. 133(1951).
