SKVACKA skvak3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr fvn. o. nor. dial. skvakka, skvalpa; av ljudhärmande urspr. (jfr SKVACKRA)]
(numera bl. tillf.) plaska o. d.; äv. opers., särsk. i uttr. det skvackar i skorna, betecknande att man är så blöt i skorna, att det uppkommer ett plaskande ljud, när man går. LdVBl. 1895, nr 122, s. 3.
