[sv. dial. skvilpa; av ljudhärmande urspr., samhörigt med (sannol. åtm. delvis bildat till) SKVALPA, v. (jfr ordparet TISSLA : TASSLA)]
(numera bl. tillf. l. bygdemålsfärgat) (smått) skvalpa; särsk. ss. vbalsbst. -ande, i uttr. skvilpande och skvalpande, motsv. SKVALPA, v. I 4. Callerholm Stowe 253(1852).
