SKVÄCK, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[sv. dial. skväck; till sv. dial. skväcka, skaka, smärtsamt vibrera, sannol. av ljudhärmande urspr. (jfr sv. dial. skvacka, skaka, o. SKVACKA, v., SKVÄTTA, v.2—4)]
(†) skakning, stöt o. d. Sqväcken gjorde (då estraden med stolen störtade) väl litet ondt, då han hann till marken, men han satt likväl qvar på sin stol. Hultin VSkr. 289 (1867). Tholander Ordl. (1872).
