SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKVÄLA, v. -ade.
Ordformer
(sku-, squ-, sqv-)
Etymologi
[sv. dial. skväla; jfr nor. dial. skvæla, eng. squeal; av ljudhärmande urspr. (jfr fvn. skvala, skråla, ropa, se SKVALARE). — Jfr SKVÄLA, sbst.]
(†) skrika; jämra sig l. gråta högljutt, gnälla o. d.; särsk. om barn. Spegel 476 (1712). Sqwäla som et barn. Serenius (1741). Meurman (1847). jfr Tiällmann Gr. 131 (1696: squäla; utan angiven ordklassbeteckning l. bet.).
Ssg: SKVÄL-UNGE. [sv. dial. skvälunge] (†) om skrikigt l. gnälligt l. kinkigt barn; jfr skval-unge. Serenius (1741). Tag bort den där squälungen, han gör intet annat än skriker. Weste FörslSAOB (c. 1817). Meurman (1847).
Avledn.: SKVÄLING, m.||ig. [sv. dial. skväling] (†) = skväl-unge. Schultze Ordb. 4415 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content