SKYGGA ʃyg3a2, sbst.1, l. SKYCKA ʃyk3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(skyck- 1900 osv. skygg- 1892 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skygga, skö(c)ka, sköddja; jfr äv. fvn. skytja (nor. dial. skytja, skykkja); sannol. till den stam som äv. föreligger i SKOTT, sbst.2 (jfr Moberg Nasalass. 156(1944))]
(i vissa trakter bygdemålsfärgat) enklare (skjulliknande) utbyggnad på hus l. lada o. d.; äv. om primitiv (rast)koja bestående av ett från marken utgående snedtak med tvenne gavlar o. öppen framsida. Stall och fähus med skygga. PT 1892, nr 195 A, s. l. Ladugård under tak af tegel, indelad till stall af timmer och lada af resvirke, samt der intill en skygga i dåligt skick. Därs. 1897, nr 55 A, s. 1. Inne under skyggans tak ångar det av de glänsande granbarren och vi har det .. gott och varmt trots kölden där ute. Macfie Farväl 86(1943).
