SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKYGGA ʃyg3a2, v.1 -ade, förr äv. -er, -de, -t; förr äv. SKYGGAS, v. dep. -des (pr. sg. -ar Tessin Bref 1: 62 (1751) osv.; -er Syr. 22: 20 (öv. 1536), Sundén (1891). — ipf. -ade Tessin Bref 2: 219 (1754) osv.; -de Dalin Vitt. II. 6: 107 (1740), Sundén (1891); -des, dep. Sylvius Curtius 453 (1682). — sup. -at Möller (1790) osv.; -t ÅbSvUndH 58: 46 (i handl. fr. c. 1700), Sundén (1891)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING.
Ordformer
(-a 1697 (: skyggande, p. pr.) osv. -as, dep. 1682 (: skygdes, ipf.) 1843. -ja 17381755)
Etymologi
[fsv. skygga, sv. dial. skygga; till SKYGG, adj.]
A. med obj. l. prep.-adverbial ersättande obj.
1) motsv. SKYGG, adj. 1, 2: fylla (ngn l. ngt) med rädsla l. skräck, skrämma; äv.: skrämma i väg l. jaga bort (ngn l. ngt); numera bl. ss. förled i ssgr. (Sv.) Skyggja .. (dvs.) skräma .. (t.) scheuchen. Lind (1738). (Sv.) Skygga .. (dvs.) göra en skygg el. rädd. Schultze Ordb. 4419 (c. 1755). (Sv.) Skygga foglarna, (lat.) Aves fugare. Därs. (Sv.) Skygga .. (t.) Scheuchen, wegscheuchen. Heinrich (1828). Freese (1842). — jfr AV-SKYGGA.
2) (utom i b numera bl. i vitter stil) motsv. SKYGG, adj. 1, 2, om person l. djur, i uttr. skygga för (förr äv. före), stundom äv. inför l. vid ngn l. ngt, förr äv. skygga ngn l. ngt, vara l. bli rädd l. ängslig l. orolig för ngn l. ngt; äv.: sky l. undvika ngn l. ngt l. väja l. dra sig undan för ngn l. ngt l. (ängsligt) tveka inför ngt; äv. ss. vbalsbst. -ande, rädsla l. ängslan l. tvekan; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om ngt sakligt. Lind (1738). Nya och hwita (brädor i en ållåda) skygger Åhlen före, efter de nog lysa uti watnet. HushBibl. 1755, s. 382. Sin dufvovinge, / Slagen under sig, han (dvs. Amor) håller, / Så att dufvorna ej måtte / Skygga honom. Tranér Anakr. 137 (1826, 1833). Han wisade (i kriget) ett mod, som icke skyggde för någon fara. Fryxell Ber. 6: 148 (1833). Lagerkrönt den vigda skaran (dvs. de nyss promoverade) / .. Vänder tryggt sin blick mot faran, / Och den skygger ej dervid. Stenbäck Dikt. 52 (1836, 1850). (J. Spongbergs metriska ståndpunkt) förfäktades .. utan allt skyggande för konsekvenserna af .. lektor M. Dalsjö. Noreen VS 1: 266 (1904). Tigerstedt Örn. 7 (1935: inför). — särsk.
a) (numera föga br.) med prep.-adverbial utgörande l. innehållande en med för att inledd inf.; förr äv. med obj. utgörande l. innehållande en med l. utan att inledd inf. Såsom gossarne i Scholan wintertijden här till hafwa lijdit stoort meen af kiöld hwar öfwer theras föräldrar nog klagat hafwa, och många therföre skygt sättia sina barn titt. Ty är af nöden att kaklevngen blir laget. ÅbSvUndH 58: 46 (i handl. fr. c. 1700). Att .. (Hertha i Fredrika Bremers roman med samma namn) talar i ämnen, der qvinnan skyggar att tala, är alldeles conseqvent. FRuneberg (1857) hos Strömborg Runebg IV. 2. 2: 157. Hur mina framtida öden gestalta sig är så dunkelt att jag skyggar för att se dit. Ekelund Brev 1: 55 (1906).
b) (fullt br.) om drag- l. riddjur (i sht häst), i uttr. skygga för, stundom äv. vid ngn l. ngt, bli skrämd l. oroad av ngn l. ngt, orolig l. skrämd stanna upp l. rygga tillbaka l. kasta åt sidan l. (på annat sätt) uppträda ostyrigt inför ngn l. ngt. Hoffmann Förnöjs. 101 (1752: för; om häst). (Märren) skyggar ofta vid alltför tvära skuggor. Vem vet, vad hon tycker det är! Martinson ArméHor. 304 (1942).
c) i uttr. skygga för solen l. (sol)ljuset, sky l. (gm att kisa l. vända bort huvudet o. d.) undvika l. värja sig mot solen osv.; äv. i utvidgad anv., om öga. Weise Föret. 4 (1697; i bild, om fladdermus). Hennes stora, mörka ögon skyggade för solljuset, som .. skimrade in i rummet, och hon vände sig hastigt bort. Roos Önsk. 3 (1892). Hästen klippte med öronen och skyggade för solen med sitt sänkta hufvud. Hallström Than. 17 (1900).
3) (†) dep., motsv. SKYGG, adj. 2, om person, i förb. med prep.-adverbial inlett med för(e) l. vid: vara rädd l. förskräckt för (ngt); äv.: (av)sky l. rygga tillbaka för (ngt). (Nikomachus som uppmanades vara med i ett mordanslag mot Alexander den store) spände emot Förräderijet .. och skygdes ther före in til thet ytterste. Sylvius Curtius 453 (1682). Judarne .. skyggas så högt vid att gå här in (dvs. i Omarmoskéni Jerusalem), så att de häldre vilja sätta lifvet till. Eneman Resa 2: 126 (1712). Om jag (dvs. Axel Oxenstierna) vågade uttrycka min saknad (efter pfalzgrevinnan Katarina), jag skulle ej skyggas vid att bekänna, det jag häldre velat för andra gången begrafva min egen mor. Fryxell Ber. 11: 7 (1843; t. orig.: Ich truge keinen Scheu).
B. utan obj. l. prep.-adverbial ersättande obj.
4) (utom i b numera bl. i vitter stil) motsv. SKYGG, adj. 1, 2, om person l. djur: vara l. bli skrämd l. rädd l. ängslig, visa rädsla l. ängslan l. skygghet; äv.: (skrämt l. ängsligt) rygga tillbaka l. vika undan l. fly bort; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om ngt sakligt. (Sv.) Skygga, (lat.) meticulose recedere. Ihre (1769). Det är uppenbart, att satiren väsendtligen bidrog till att bringa sedeförderfvet .. att skygga först och vika se'n. Estlander Konsth. 18 (1867). Låtom oss .. se sanningen i ögonen utan att skygga. Hjärne BlSpörsm. 66 (1891, 1903). Se här .. mina landskap / med samvetstapeter, där hindar och kid / skyggar som skuld. Sjödin AspTält 12 (1959). Se faran i vitögat utan att skygga. SvHandordb. (1966). — särsk.
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr d): som (skrämt l. ängsligt l. skyggt) ryggar l. drar sig tillbaka l. viker undan; förr äv. bildl., om nytta: svinnande, obeständig. Isogæus Segersk. 893 (c. 1700; bildl., om nytta). Plötsligen hände, / att fram vid dem gick, lik en skyggande hamn, / en gäst, uti Saxarnes rustning. Ling As. 268 (1833). Med förundran nalkades hon (dvs. tjänarinnan) den skyggande flickan. / ”Hvarför”, sade hon, ”ser jag en tår i ert mulnade öga?” Runeberg (SVS) 3: 129 (1836).
b) (fullt br.) om drag- l. riddjur (i sht häst; jfr c): bli skrämd l. orolig, skrämd l. orolig stanna upp l. rygga tillbaka l. kasta l. vika åt sidan l. (på annat sätt) uppträda ostyrigt; ha benägenhet för att (lätt) bli skrämd l. orolig (o. därvid uppträda på angivet sätt). Dalin Vitt. II. 6: 107 (1740). Då jag skulle stiga ur min vagn, skyggade hästarne — började at stampa — så at de stänkte helt och hållit fullt mina permissioner. Levin Schiller Cab. 27 (1800). Varje häst, som skyggar, tränger ut med den bog, som är vänd ifrån föremålet för hans rädsla, och vänder i samma riktning. Hamilton Ridn. 178 (1923).
c) i förb. med adverbial angivande håll l. väg o. d. varåt resp. varifrån ngn l. ngt (skrämt l. ängsligt l. skyggt) viker undan l. flyr bort (jfr d); särsk. dels i uttr. skygga åt sidan, om person: (skrämd osv.) väja l. vika av åt sidan (äv. bildl., med pregnant bet.: vika av från l. lämna den rätta l. smala vägen), dels (o. numera företrädesvis) i särsk. förb. (Ryttaren) red åter på den .. wägen, hwarifrån .. (hästen) hade skygt. Hoffmann Förnöjs. 128 (1752). Den smidiga karlen ville ej komma mig rätt nära, utan när jag nalkades, skyggade han åt sidan. Almqvist DrJ 291 (1834). Klentrogna själ, bäfwar du att gå fram, der din Frälsare gick före dig ..; skyggar du åt sidan, besinnande det menniskor tillhörer och icke det Gudi tillhörer? Thomander Pred. 2: 231 (1849).
d) i utvidgad l. bildl. anv., om öga l. blick: vara l. bli skygg (se SKYGG, adj. 3); äv.: (skrämt l. ängsligt l. skyggt) vika undan (åt ngt håll); ofta i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr a), om blick: (ängsligt l. skyggt) undvikande, skygg; i p. pr. äv. om åtbörd o. d.: som innebär (ängsligt l. skyggt) ryggande tillbaka. Runeberg (SVS) 3: 127 (1836; bildl., i p. pr.). (Han) gjorde .. en förskräckt, en skyggande åtbörd. Kullberg SBer. I. 2: 73 (1847). Med skyggande, hatfull blick. Högberg JesuBr. 2: 24 (1915). Moberg Rosell 65 (1932; om ögon). ”Nej”, svarade Fanny och blicken skyggade och sänkte sig. Spong Sjövinkel 28 (1949).
Särsk. förb.: SKYGGA BORT10 4.
1) (†) till 1: skrämma i väg l. jaga bort (djur); äv. bildl., med avs. på tanke o. d. Syr. 22: 20 (öv. 1536; med avs. på fåglar). Törneros (SVS) 1: 271 (1825; bildl., med avs. på tanke).
2) (i vitter stil, tillf.) till 4 c: (skrämt l. ängsligt l. skyggt) dra sig undan l. fly bort. Hallström Than. 158 (1900; om hund).
SKYGGA NED10 4 l. NER4. (i vitter stil, tillf.) i utvidgad l. bildl. anv., till 4 d, om öga l. blick: (skyggt) vika undan ned (mot golv o. d.). Högberg Storf. 83 (1915; om ögon).
SKYGGA TILL10 4. (utom i slutet numera bl. i vitter stil) till 2, 4: (plötsligt l. oförberett) bli skrämd l. rädd l. skygg, (av skrämsel l. rädsla l. skygghet) rygga tillbaka l. spritta till o. d.; äv. med prep.-adverbial inlett med för, äv. vid, angivande vem l. vad ngn l. ngt (plötsligt osv.) blir skrämd (skrämt) osv. av l. (av skrämsel osv.) ryggar tillbaka osv. för. Almqvist DrJ 437 (1834). Dens. TreFr. 3: 170 (1843: vid). Vad vill fru Lundström? frågade jag irriterad. Jag tyckte att hon skyggade till för min ton. Wägner NattS 189 (1926). särsk. (fullt br.) till 2 b, 4 b, om drag- l. riddjur (i sht häst): (plötsligt l. oförberett) bli skygg l. skygga (äv. med bestämning angivande håll o. d. varåt häst o. d. viker vid skyggning). I det .. (ryttaren) red alt widare .., så skygde hans häst hastigt til. Hoffmann Förnöjs. 128 (1752). MarkallN 2: 16 (1821; om åsna). Hästarna skyggde till åt hvar sin sida. Mellin Nov. 2: 214 (1849, 1867). Hästen skyggade till vid skottet. SvHandordb. (1966).
SKYGGA TILLBAKA 10 040, äv. 032, äv. TILLBAKS04. (numera bl. i vitter stil) till 2, 4 c: (skrämt l. ängsligt l. skyggt) rygga l. dra sig tillbaka (om person i sht oeg. l. bildl., särsk. övergående i bet.: tveka, dra sig); äv. med prep.-adverbial inlett med för, äv. inför (förr äv. vid), angivande för vem l. vad ngn l. ngt (skrämt osv.) ryggar tillbaka osv.; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om ngt sakligt. För att ej skygga tillbaka vid vissa angripelser .. synes mig som man behöfde nödvändigt vara en af delarne: narr, bof eller engel. Leopold 3: 130 (1798, 1816). Ofta skyggar .. (lejonet) tillbaka för en fast, stadig blick. Holmström Ström NatLb. 1: 50 (1851). Min (dvs. G. III:s) hand gavs bort just där den skyggade tillbaka av nedärvd instinkt. Hallström G3 77 (1918). Han hade .. skyggat tillbaka för att få oreda i sina känslor. Dens. Händ. 240 (1927). Etzler Zig. 69 (1944: inför).
SKYGGA UNDAN 10 32, äv. 40. (numera bl. i vitter stil) till 2, 4 c: (skrämt l. ängsligt l. skyggt) väja l. dra sig l. fly undan (om person i sht oeg. l. bildl.); äv. med prep.-adverbial inlett med för angivande för vem l. vad ngn l. ngt (skrämt osv.) väjer undan osv.; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om ngt sakligt (särsk. till 2 (c), 4 d, om öga l. blick). Lind (1749: för). Azouras. Qväfva — hänga — långsamt bränna .. Ah! Ers Excellens .. Reuterholm. Du skygger undan, det är förnuftigt. Almqvist DrJ 418 (1834). Ekelund Eleg. 6 (1903; om ögon). Han skyggade undan för deras ilska och grinighet eller mötte den i trots. Johnson Här 115 (1935). särsk. till 2 b, 4 c, om drag- l. riddjur (i sht häst): skyggande väja undan l. kasta åt sidan (för ngn l. ngt). VetAH 1819, s. 224 (om hästar).
SKYGGA ÖVER. (†) till 4, i utvidgad l. bildl. anv., om skratt l. leende: (ängsligt l. skyggt) fara över (ngns ansikte). Cygnæus 4: 80 (1847).
Ssgr (jfr äv. de under skygg, adj. anförda ssgrna): (1) SKYGG-ARM. (tillf.) = -garn. FoFl. 1951, s. 143.
(1) -GARN. fisk. (med bark behängd) notarm som vid notdragning åstadkommer, att inom armarna befintlig fisk skrämmes in o. fångas i notens kil; jfr -arm, sky-garn. 2GbgVSH 1: 15 (1808). SkånHembFÅb. 1941, s. 59 (behängd med bark).
-LAPP, sbst.2, se d. o.
(2 b, 4 b) -LÄDER. [jfr t. scheuleder] (†) om skygglapp av läder. Möller 2: 785, 1543 (1785).
(2 b, 4 b) -SÄKER. om häst: säker för skyggning, som icke (gärna) skyggar. GbgP 1953, nr 112, s. 10.
Avledn.: SKYGGELSE, sbst.1 (†) till 23: rädsla, fasa, avsky. Spegel Kyrkioh. 2: 76 (1707). jfr av-skyggelse.
Spoiler title
Spoiler content