SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKYMME ʃym3e2, sbst.2, n. (Palmstedt, CFWærn) l. r. l. m. (Ymer); best. -et resp. -en.
Etymologi
[sv. dial. skymme, m. o. n., kvarnkar, kant på såll o. d.; sannol. till SKYMMA o. åtm. delvis etymologiskt identiskt med SKYMME, sbst.1; jfr Wadström SvKvarnt. 185 ff. (1952)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om föremål som åt sidorna begränsas l. består av en uppstående kant l. sarg l. vägg; särsk. dels om trattformigt föremål, dels om (trä)stomme till byggnad, dels om kärrkorg. Ymer 1933, s. 294 (1729). J gårdarne (i Paris) äro rör från hwar wåning med et skymme utanför hwarje Förstugu och köksfönster, hwarutj alt slaskwattn etc: slås. Palmstedt Res. 63 (1779). CFWærn (1806) hos Wærn-Bugge Herrg. 13 (om trästomme till byggnad). De utrifna, varma kolen (från en träkolsugn) upptagas i en kärra, hwars skymme är af järn, som kan tillslutas med tätt lock, och i hvilken kolen få stå att afsvalna. TT 1901, K. s. 65.
Spoiler title
Spoiler content