SKYNDEL ʃyn3del2, r. l. m.; best. -n.
Etymologi
[sv. dial. skyndel, spö varmed man driver på folk l. fä, skyndsamhet, brådska; till SKYNDA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skyndsamhet, brådska. (Från salongen) kom jag ut med sådan skyndel, att jag så när pladask gjort hafveri från den lilla trappan. Topelius Dagb. 2: 333 (1836).
SAOB
