publicerad: 1974
SKYNDA ʃyn3da2, v. -ade (G1R 2: 105 (1525: skyndar, pr. sg.) osv.) ((†) pr. sg. akt. -er G1R 25: 296 (1555), Lillienstedt Vitt. 281 (1691). — pr. sg. pass. -es (-is) G1R 6: 207 (1529), Juslenius 156 (1745; möjl. felaktigt för skyndas). — imper. skynd Warnmark Sinnew. 29 (1687; i vers). — ipf. skynde HFinlH 4: 89 (1556), Hund E14 93 (1605); skynte Spegel ÖPar. 42 (1705; rimmande med begynte)); förr äv. SKYNDAS, v. dep. vbalsbst. -AN (numera bl. i vbalsbst. till verb med skynda ss. senare ssgsled, företrädesvis i TILLSKYNDAN, OPetri 3: 98 (1530: tilskyndan), Schroderus Liv. 548 (1626), Schultze Ordb. 4459 (c. 1755), Nyström Pers. 89 (1925: påskyndan), Mörne Liv 239 (1925: tillskyndan) osv.), -ANDE, -ELSE (numera bl. i vbalsbst. till verb med skynda ss. senare ssgsled, företrädesvis i TILLSKYNDELSE, G1R 2: 128 (1525: skyndilsze), Ekblad 109 (1764), Ymer 1908, s. 368 (: påskyndelse), BonnierMH 1910, s. 103 (: tillskyndelser, pl.), osv.), -NING (i vbalsbst. till verb med skynda ss. senare ssgsled, numera bl. mera tillf., Agardh Bot. 1: 321 (1830: fortskyndning) osv.); -ARE (se avledn.; se äv. under de med skynda ss. senare ssgsled bildade AN-, PÅ- o. TILL-SKYNDA), -ERSKA (i vbalsbst. till det med skynda ss. senare ssgsled bildade TILL-SKYNDA, Andersson GrDram. 101 (1890, 1910) osv.).
Ordformer
(skijnd- (-ÿ-) 1527—1693. skind- 1529 (: förskindendis). skynd- (schy-, -nnd-) 1524 osv. skünd- 1695. skynn- 1558—1694. skÿnn- 1549. skönd- (siö-, skiö-) 1663—c. 1750. -a 1524 osv. -as 1712)
I. tr.
1) i fråga om att (söka) åstadkomma förflyttning till l. från en plats o. dyl. o. i anv. som nära ansluta sig härtill; jfr AV-, BORT-, FORT-, FRAM-, FÖR-, FÖRE-, IN-, NED-, TILL-, UNDAN-, UPP-, UT-, ÅSTAD-, ÅTER-, ÖVER-SKYNDA.
a) (numera bl. ngn gg arkaiserande) med avs. på person: (söka) förmå l. föranleda (ngn) att (mer l. mindre snabbt) bege sig (till l. från en plats o. d.); (mer l. mindre snabbt) sända (ngn till l. från en plats o. d.); hjälpa (ngn) att (mer l. mindre snabbt) komma (till l. från en plats o. d.); äv. övergående i bildl. anv. (jfr β), med särsk. tanke på att den plats dit ngn förflytta(t)s innebär viss värdighet l. visst tillstånd o. d., särsk. i uttr. skynda ngn till (en plats o. d.), föra ngn till l. komma ngn att inta (en plats osv.); äv. med saksubj. G1R 1: 207 (1524). Någre få personer (ha) skyndat af landed den stormechtigeste .. här Sigismundus ..; hvadh som der medh är mendt, kan förståndigt folk vell döme om, alldenstundh h(ans) k(unglig) Värde var k(unglig) M(ajestät) v(år) k(äre) h(err) broders på den tidh ende son. Hertig Karl (1590) i RA I. 2: 868; jfr: (Hertig Karl) lyckades .. övertyga .. (J. III), att det var .. (riksråden), som .. med afsikt skyndat konungens ende son från riket för att själfva få regera. SvH 4: 182 (1904). Åhrstiden och andra omstendigheter skynda mig härifrån. Höpken 1: 211 (1764). Eder (dvs. ledamöternas i Vetenskapsakademien) ynnest har skyndat mig till det rum jag nu bör lemna (dvs. presidiet). Rosenstein 2: 146 (1789). — särsk. (†)
α) i uttr. skynda ngn sin kos l. sin väg, förmå l. föranleda ngn att (mer l. mindre snabbt) bege sig i väg, sända i väg ngn l. hjälpa ngn att komma i väg l. komma undan (mer l. mindre snabbt), skynda ngn (avsides) av vägen, laga att ngn kommer ur vägen l. undan (äv. bildl., särsk.: röja ngn ur vägen). G1R 24: 330 (1554). Stafann (gav en tjuv som befann sig på flykt) .. enn yxe ock enn hatt och skynde honom sijnn kooss. VadstÄTb. 15 (1578). Chesnecopherus Skäl M 1 a (1607: sin wägh). Schroderus Os. 2: 586 (1635; bildl.). Orm Jngeborgh .. skyndade Nils Målares små flickor afsijdes af wägen mz äple, peningar och bär; på dett iagh och Kirstin icke skulle blifwa förraskade .. utj wårt tiufwerij. VRP 1662, s. 98.
β) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr α); särsk. dels: försätta (ngn i livsfara l. säkerhet o. d.), dels: (söka) förmå l. uppmana l. egga (ngn till ngt); jfr b β ζ', IV 5. Then helghe ande beweker och skyndar henne (dvs. människan) ther til ath hon faller in til Christum. OPetri 1: 48 (1526). (Judarna) skyndade Paulum och Silam .. vthi Lijfzfahra. Schroderus Os. 1: 61 (1635). (Den franske konungens tre äldsta söner) blefwo (i slaget vid Poitiers 1356) aff sine Håfmästare .. igenom Flychten vthi Säkerheet skyndade. Brask Pufendorf Hist. 195 (1680). Brenner Pijn. 5 (1727). — jfr PÅ-SKYNDA. — särsk. i vissa uttr.
α') skynda ngn till jorden, laga att ngn (mer l. mindre snabbt) kommer i jorden l. blir begravd. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 34 (c. 1600).
β') skynda ngn i l. till graven l. i grav l. till gravs l. till grava l. åt gravbacken l. till de döda l. till evigheten l. till det slutliga målet, förorsaka ngns (mer l. mindre snara) död l. ta livet av ngn; jfr κ', II 1 c β, IV 4 o. GRAV, sbst.1 3 f α γ'. Långsamma och swåra siukdomar pläga skynda en Menniskia åth Graffbacken. Grubb 480 (1665). ÖB 38 (1712: till Grafwa). Kolmodin QvSp. 1: 350 (1732: i graf). Stiernman PVetA 1758, s. 65 (: till evigheten). Ekelund Fielding 545 (1765: til grafwen). MoB 2: 212 (1801: uti grafven). Adlerbeth HorOd. 97 (1817: till de döda). Enberg i 2SAH 8: 269 (1817: till det slutliga målet).
γ') skynda ngn ngn på halsen, laga l. ställa om att ngn ansätter l. angriper ngn; jfr HALS 1 i α. G1R 13: 273 (1541). Stiernman Riksd. 568 (1604).
ϑ') skynda ngn i vapen, med saksubj.: komma ngn att (mer l. mindre snabbt) gripa till vapen. Gyllenborg Bält 121 (1785).
ι') skynda ngn till dopet l. till dop och kristendom, laga att ngn (mer l. mindre snabbt) blir döpt. KOF II. 2: 42 (c. 1655: till Dopet). Gezelius Cajanus 34 (1681: till Doop och Christendom).
κ') skynda ngn till döden l. av daga l. ur tiden l. om halsen, förorsaka ngns (mer l. mindre snara) död l. ta livet av ngn l. ta ngn av daga; jfr β', II 1 c γ, IV 4 o. HALS 2 b. Qwinnan skyndadhe medh hast Barnen til Dödhen. Schroderus Liv. 723 (1626). Brask Pufendorf Hist. 13 (1680: aff daga). Därs. 31 (: om Halsen). Frese Pass. 9 (1728: u'r tiden).
λ') skynda ngn till bättring, få ngn att (mer l. mindre snabbt) göra bättring, skynda ngn till fullkomligheten, hjälpa ngn att (mer l. mindre snabbt) uppnå fullkomning, skynda ngn från (ngt ont), hjälpa ngn att (mer l. mindre snabbt) bli fri från (ngt ont). Christi kors och död (bör) .. skynda os til en alwarlig bättring. Spegel Pass. 367 (c. 1680). Nordenflycht (SVS) 1: 309 (1746: från all retelse och qwida). Lehnberg Pred. 2: 226 (c. 1800: till fullkomligheten).
μ') skynda ngn (till) att göra ngt, föranleda l. förmå l. uppmana l. tillråda l. egga ngn att göra ngt. (Rådsherrarna) hafwa skyndat E. K. M. (dvs. Sigismund) at tagha widh thet Waalrijke Polen. Chesnecopherus Skäl Xx 4 a (1607). (Ärkebiskop Jarler) skyndade .. bemälte Konung (dvs. Erik Läspe o. Halte) til at företaga krig emot Finnarna. Spegel Kyrkioh. 2: 92 (1707). Adlerbeth Æn. 54 (1804).
b) med avs. på sak: (mer l. mindre snabbt) sända l. föra (ngt till l. från en plats o. d.); äv. med saksubj.; äv. i uttr. skynda ngt av vägen, sända bort ngt, skaffa ngt ur vägen; numera bl. i avledn. SKYNDARE. (Brev) till olaff aruidtson at han skyndar the lodt hiit nær the gothne ære offortöffuadt. G1R 2: 105 (1525). Därs. 24: 453 (1554: af vägen). Säkert, i kraft af Junos beskydd och af vårdande Gudars, / Vädren till Libyens redd de Iliska kölarna skyndat. Adlerbeth Æn. 81 (1804). — särsk.
α) i uttr. skynda ngn ngt till handa, (mer l. mindre snabbt) sända ngt till ngn; äv. bildl.: vålla ngn ngt (jfr β γ', 2). Är wor begären ati (dvs. att I) mett thett forsta wele skynda Seuerin same breff tilhånde. G1R 8: 198 (1533). Then ogemena nåd Propheten Daniel åtnöt af Konung Nebucadnezar, skyndade honom myken afwund och förföljelse tilhanda. Swedberg Lefw. 589 (1729).
β) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr α). Höpken 2: 84 (1747). Gadolin PVetA 1786, s. 12. — särsk.
β') i uttr. skynda ngt in på ngn l. ngt, åstadkomma att ngt vederfares ngn l. ngt, tillskynda ngn l. ngt ngt, skynda ngt till ngn hem igen, åstadkomma att ngt i sin tur vederfares ngn, skynda ngt på ngns sida, åstadkomma att ngt kommer på ngns sida, skynda ngt till sig, ådraga sig ngt, skynda ngt till undergång, åstadkomma ngts undergång; jfr 2. Huar .. her ture eller biscop Måns .. wele winläggia sig att skynda någet argtt in på oss eller wårt rike, thå (osv.). G1R 6: 107 (1529). (Frankrike) torde .. til äfwentyrs få begiärelse, at skynda thet onda til Engeländerne heem igen, som the tilförende Franckrijke tilfogat hafwa. Brask Pufendorf Hist. 177 (1680). (Axel Sparre har i strid) skyndat lyckan tidt uppå de Swenskas sida. Brenner Dikt. 2: 88 (1728). Vti himlen och för Tig (dvs. Gud) har jag wel otaligt syndat, / Och förwerkat barna-namn, samt Tin wrede til mig skyndat. Kolmodin Rök. 98 (1728). Fennia XVI. 3: 36 (1761: fabriquerne skyndas til undergång).
γ') i uttr. skynda ngn l. ngt ngt över huvudet l. på halsen, vålla ngn l. ngt ngt, tillskynda ngn l. ngt ngt, skynda sig ngt på halsen, ådraga sig ngt; jfr 2. Skulle wij kenna honom för wår Konung, som hafwer skyndat .. oss all olycke öfwer hufwudhet? Chesnecopherus Skäl Cc 3 a (1607). Catilina sampt monge andre hadhe sworit sigh tilsamman til at skynda thet Menige bästa förderf och vndergång vppå halsen. Schroderus Sleid. 52 (1610). Juderna .. hade syndat, / Och ther med straff och Undergång sig upå Halsen skyndat. Vultejus Post. L 2 a (1686).
ε') i uttr. skynda ngt till slut l. ände l. ändskap, (mer l. mindre snabbt) föra ngt till slut l. färdigställa ngt (äv. övergående i 3 c: påskynda ngts slutförande l. färdigställande), skynda ngt till en fullbordan, fullborda ngt; äv. (med avs. på domstolsärende) i uttr. skynda och främja ngt till utslag och ändskap l. skynda ngt till laga slut och äntligt avgörande, (mer l. mindre snabbt) föra fram ngt till lagligt avgörande l. (övergående i 3 c) påskynda det lagliga avgörandet av ngt. SthmStadsord. 1: 100 (1654: til wederbörlighit vthslagh och ändskap). Hr Richs-Cantzleren sade H. Kongl. Maij:t gerna vele skynda Richzdagen til ende. RARP 9: 212 (1664). (Då en viss rannsakning gått långsamt) giörom (vi) til Eder thenne nådige påminnelse, at I .. sökien med yttersta flit at skynda sådane Criminal-Saker til laga slut och ändteligit afgiörande. Schmedeman Just. 1219 (1688). Spegel ÖPar. 42 (1705: til een fulbordan). 2RA 1: 310 (1723: til ändskap). Carlson Hist. 7: 328 (1885: till slut).
ζ') [möjl. eg. utgående från a β] i uttr. skynda ngt till sitt lopp, (för)sätta ngt i rörelse, skynda ngt till ngns bane, åstadkomma att ngt blir ngns bane. Nu börjar Skuggans mörker wika, / Som trötta lemmar qwecknat opp: / Och dagen åter till osz fika, / Som skyndar Solen till sitt lopp. Frese AndelD 35 (1726). (Akilles höll sig gömd) på det ej / Manna-rustning skulle hans arm skynda till Lycers bane. Adlerbeth HorOd. 18 (1817).
η') i p. pf. i adjektivisk anv., övergående i bet.: snabb. Betänkt att dö, hon (dvs. Kleopatra) hvarken med qvinlighet / Upplyfte svärdet eller gömslors / Hägn med de skyndade seglen sökte. Adlerbeth HorOd. 53 (1817).
2) [jfr 1 b α, β (β', γ')] (söka) få (ngt) att komma till stånd l. (söka) åstadkomma l. främja (ngt), tillskynda (ngt); äv. med indirekt obj., i uttr. skynda ngn ngt, (söka) åstadkomma ngt för ngn, vålla ngn ngt, tillskynda ngn ngt (äv. med indirekt refl. obj., i uttr. skynda sig ngt, vålla l. tillskynda l. ådraga sig ngt); äv. med saksubj.; numera bl. ss. senare led i ssgn TILL-SKYNDA; jfr IV 5. Hoppess oss til eder dannemen alle .. at i hållen eder kyrke herrer ther til at the skynde gott i blandt then meneman som theris preste embethe tilkreffwer. G1R 6: 249 (1529). (De) skola .. wara goda wener, och skynda huar andra godt uthj huadh måtto the kunna. VDAkt. 1654, nr 19. Kanskie skyndar du dig siälf din ägen död. LejonkDr. 151 (1688). GbgMag 1759, s. 92 (med saksubj.). Börjesson Solen 77 (1856). — jfr FORT-, FÖR-, PÅ-SKYNDA.
3) i fråga om att (söka) åstadkomma en snabb(are) handling l. verksamhet o. d.; dels i fråga om handling l. verksamhet av annat slag än förflyttning, dels (i c α, β) med avs. på transport l. färd l. steg l. avresa o. d.; numera bl. i a β o. c; jfr AN-, BRÅD-, FRAM-, UT-SKYNDA.
a) med avs. på person l. djur.
b) (†) med avs. på ngt sakligt konkret: försätta (ngt) i snabb(are) verksamhet l. rörelse l. utveckling l. påskynda tillkomsten av (ngt); äv. med saksubj.; särsk. dels: öka arbetstakten hos (maskin), dels: komma (växt) att utvecklas snabbare. Alt såsom hetan tiltager (om våren), så skyndar hon ock de klenare wäxter. Serenius EngÅkerm. 131 (1727). Om morgonen besågo vi Kållerö manufactur värk, som består af (bl. a.) 13 spikhamrar ... Medelmåttig spik slogos, när värket skyndades, 10 à 12 i minuten. Ferrner ResEur. 4 (1758). Jag skall i draget fara litet utom staden ... Derföre få jag låf att skynda mina rader (i ett brev) så fort jag kan. CAGottlund (1822) i HLittSt. 1: 338.
c) med avs. på ngt abstrakt: (söka) få (ngt) att gå l. utföras fort(are) l. att komma till stånd l. förläggas tidigt l. tidigare, påskynda (ngt); äv. med saksubj.; numera bl. dels i α, dels ss. senare led i ssgrna FORT- o. PÅ-SKYNDA, dels i den särsk. förb. SKYNDA PÅ; jfr 1 b β ε'. Icke så mycket nöden som skammen skyndade Bröllopsdagen. Barr Broman 62 (i handl. fr. c. 1705). En ritning på nya saltpannor .. som .. monga resor skyndar tilwerckningen. Swedenborg RebNat. 1: 266 (1717). Beskow (1824) i 3SAH XXXIX. 2: 87. särsk.
α) med avs. på transport l. färd l. steg l. avresa o. d.; utom ss. senare led i ssgn PÅ-SKYNDA o. i den särsk. förb. SKYNDA PÅ numera bl. ngn gg i vitter stil; jfr β. Gustaf II Adolf 512 (1625). Ifren, kölden och bekymret skyndade hennes steg. Lenngren (SVS) 2: 433 (1800). Han fick telegraphe-tidningar, som skyndade hans afresa. För hundra år sen 1: 96 (i handl. fr. 1809). Andersson GrDram. 87 (1890, 1910).
β) (†) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., övergående i bet.: snabb; särsk. motsv. α, om färd l. steg o. d. MoB 8: 164 (1779). Adlerbeth Æn. 64 (1811; om steg). Det syntes, om närmre hans skick man såg, / Der han satt mot geväret stödd, / Att han följt med möda vårt skyndade tåg / Och att rocken var genomblödd. Runeberg 5: 28 (1860).
II. refl.
1) (jfr anm. sp. 5601) (bemöda sig om att) förflytta sig snabbt l. utan dröjsmål, särsk. med bestämning angivande mål l. utgångspunkt: bege sig l. komma (till l. från en plats o. d.) l. avlägsna sig (från en plats o. d.) l. komma fram (ur ngt o. d.) snabbt l. utan dröjsmål (äv. med bestämning betecknande snabbhet l. frånvaro av dröjsmål); förr äv. allmännare, utan särskild tanke på snabbhet o. d. (se särsk. c α); jfr IV 1. Skynda sig hem, till skolan, till (förr äv. åt) Östergötland. Skynda tigh snarligha till migh j Nicopoli. Tit. 3: 12 (NT 1526). G1R 14: 197 (1542: ått Östergötlandt). På thet heela Församblingen icke skulle längre taga förargelse af .. (två kvinnor) Blef afsagt, att the skulle skynda sig tädan. Rääf Ydre 3: 162 (i handl. fr. 1619). Vi skyndade oss allt vad vi orkade på hemvägen. Hedberg DockDans. 103 (1955). — jfr AV-, FRAM-, FÖR-, TILL-, UPP-SKYNDA. — särsk.
a) (†) i uttr. skynda sig av vägen, (snabbt) bege sig i väg l. avvika. Schroderus Os. 1: 788 (1635).
b) övergående i 2.
α) i förb. med verb l. sbst. som beteckna förflyttning, i sådana uttr. som skynda sig att l. och komma, (bemöda sig om att) komma snabbt l. utan dröjsmål, skynda sig med marschen, (bemöda sig om att) marschera snabbt; förr äv. i uttr. skynda sig på resan åt (en plats o. d.), (utan dröjsmål) bege sig på resa till (en plats osv.); jfr IV 1 a α. Skynda tigh och kom. 1Sam. 23: 27 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). SvTr. 4: 557 (1566: på rhesen åt Rydzlanndh). AOxenstierna 7: 594 (1632: medh marchen). Hon var alldeles ifrån sig av rädsla och skyndade sig att krypa i säng. Lagerlöf Holg. 2: 352 (1907).
β) (†) i uttr. skynda sig till att göra ngt, snabbt l. utan dröjsmål komma för att göra ngt l. (bemöda sig om att) göra ngt snabbt l. utan dröjsmål; jfr IV 1 a β. Skynda tich til at frelsa mich, herre. Psalt. 70: 2 (öv. 1536). Schroderus Os. 1: 292 (1635).
c) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; äv. med saksubj.; förr särsk. i uttr. skynda sig efter (avgudar), vara ivrig att dyrka (avgudar). Theres affgudhar äre monge wordne, epter them skynda the sich. Psalt. 16: 4 (öv. 1536). Till Moskwa sig skyndar glad en bäck. Runeberg 1: 213 (1841). — särsk.
α) (†) i uttr. skynda sig uti (ett tillstånd), försätta sig i (ett tillstånd), förorsaka sig (ett tillstånd), skynda sig till (ett tillstånd), vara på väg att uppnå (ett tillstånd). Schroderus Liv. 387 (1626). Rijket och Regimentet synes skynda sigh til någhon then treffnad, floor och förbättring, som thet vthi fohrna framlidne tijdher icke hadhe kunnat nåå eller vphempta. Girs Edelh. Dedik. 1 (1627). (De) förmantes att dhe skulle hålla sigh ährligen och wäl på thz the eij skynda sigh sielfue uthj någon olägenhet. VDP 1672, s. 388.
β) (†) i uttr. skynda sig i graven, förorsaka sin död (i förtid); jfr γ o. I 1 a β β'. Eberhardt AllmH 2: 267 (1768).
γ) (†) i uttr. skynda sig till döden l. av daga l. om halsen, förorsaka sin död (i förtid) l. vara ivrig att dö; jfr β o. I 1 a β κ'. Schroderus Os. 1: 782 (1635: aff Dagha). Brask Pufendorf Hist. 450 (1680: om Halsen). När .. (hedningarna) sågo de Christna skynda sig til döden, mente de dem wara galna. Borg Luther 2: 10 (1753; t. orig.: zu dem Tode eilen).
δ) (numera bl. tillf.) om tid l. tidsperiod (jfr ε): gå snabbt l. vara framskriden (förr äv. i uttr. skynda sig flux l. fast); förr äv. i uttr. skynda sig till (viss tidpunkt), lida mot (viss tidpunkt); jfr IV 1 c δ. Asteropherus 46 (1609). Emä(dan) nu tijden sigh skyndar till Michaelis .. dy spordhe Rector (osv.). UUKonsP 3: 35 (1641). Mina åhr och dagar skynda sig flux. NKrokius (1643) i OxBr. 12: 480. Sedan föredrogh H:r Landtmarskalken, att emedan tiden fast skyndar sigh och Borgerskapet anhålla om swar, om the tå icke skulle komma hijt (dvs. till adeln)? RARP 4: 333 (1650). Frese VerldslD 53 (1717, 1726).
ε) (†) med saksubj., särsk. betecknande tid (jfr δ): närma sig (snabbt) l. vara i (snabbt) annalkande l. snart vara inne; äv. i uttr. skynda sig till afton, (snabbt) närma sig aftonen; jfr IV 1 c ε. (Fiendernas) oferdz tijd är när, och thet them tilstundar skyndar sigh. 5Mos. 32: 35 (Bib. 1541; Bib. 1917: vad dem väntar kommer med hast). Alt skyndar sig til affton. Wår lifstidz affton skyndar sig ock. Swedberg SabbRo 397 (1688, 1710).
2) (jfr anm. sp. 5601) (bemöda sig om att) vara snabb; äv. mer l. mindre bildl. (särsk. med saksubj.); särsk. dels i uttr. skynda sig att l. och göra ngt, äv. skynda sig göra ngt, (bemöda sig om att) göra ngt snabbt l. utan dröjsmål, dels i uttr. skynda sig med ngt, (bemöda sig om att) vara snabb med ngt, påskynda ngt; jfr 1 b, III, IV 2. Ryck bort mootstondaren, och sönderkrossa owenen, Och skynda tich ther mz. Syr. 36: 10 (öv. 1536). Abraham .. toogh en godh späädh kalff, och fick drengenom, han skyndadhe sigh och tilreedde thet. 1Mos. 18: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: skyndade sig att tillreda). Nå skrufva Fiolen, / Hej! Spelman skynda dej. Bellman (BellmS) 1: 4 (c. 1770, 1790). Tungan som skyndar sig att följa tanken, halkar i sitt lopp öfver bokstäfver, stundom öfver stafvelser, och utelemnar dem. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 6 (1801). Skynda sig (att) svara. Östergren (1940). — jfr FÖR-SKYNDA. — särsk.
a) i sådana uttr. som skynda sig i kläderna, snabbt klä på sig; jfr IV 2 a. Tersmeden Mem. 4: 117 (1752).
b) (†) bildl., med saksubj.: tillta l. tillväxa snabbt; särsk. om växt. Stormwädret (blev) mycket häfftigt ..: Hwar af elden sig så ökade och skyndade, at redan emot kl. 6. antändes det stora Kiöket. Eenberg Ups. Rel. 29 (1703); jfr IV 2. Vår Landmann märker, att korn som hafver kommit ifrå någon socken, allenast 8, 6, 5, 4 milar nordan om någon af våra socknar belägen, hafver ock mer skyndat sig, än thet egna. Boding ÅngermHush. 49 (1747).
III. (†) dep., = II 2. Nyttiom till wår both den stund oss skänckter blifwer. / Fort! skyndoms! tijden flyr och drar oss efter sig. ÖB 50 (1712).
IV. intr. l. abs.
1) (jfr anm. sp. 5601) skynda sig (se II 1); jfr 3. Skynda hem. Skynda till skolan. CivInstr. 299 (c. 1614). Hans Ex:ce Grefwe Tott .. så snart han war til Paris ankommen, skyndade han på en privat audience hos Konungen. HC11H 4: 128 (1673). Han .. skyndade framåt så fort, som hans små ben kunde bära honom. Lagerlöf Holg. 2: 321 (1907). Nusome och Isabiga kom skyndande. Edqvist Eldfl. 232 (1964). — jfr AV-, BORT-, BRÅD-, EFTER-, FORT-, FRAM-, IN-, NED-, TILL-, UNDAN-, UPP-, UT-, ÅTER-SKYNDA. — särsk.
a) övergående i 2.
α) i förb. med verb l. sbst. som beteckna förflyttning, i sådana uttr. som skynda att komma (stundom äv. utan infinitivmärke), (bemöda sig om att) komma snabbt l. utan dröjsmål, skynda med (hem)resan l. sin (hem)resa, (bemöda sig om att) resa (hem) snabbt l. utan dröjsmål; jfr II 1 b α. Förmanes och att han, Spiring, medh sin hijttreesa skynder. RP 6: 204 (1636). Leopold (SVS) II. 1: 136 (1782: med hemresan). Han har skyndat att komma till sina föräldrar. Schulthess (1885). Som ett klagande kid, med suckar af smärta / skyndar Sonen sin Fader till mötes gå. Hagberg Trub. 263 (1917). Skynda att draga sig tillbaka. SvHandordb. (1966).
b) (numera bl. tillf.) i uttr. skynda nedåt, opers.: gå (snabbt) nedåt; särsk. i bild. Syndens vanor få allt djupare inrota sig; .. vägen blir så brant och det skyndar nedåt med en sådan fart, att du sluteligen icke kan vända mer tillbaka. Thomander 1: 161 (1828).
c) (numera bl. i vitter stil) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr b); äv. med saksubj.; jfr 4. Wivallius Dikt. 103 (c. 1643). Vagnen skyndade genom skogar och lundar. Almqvist Törnr. 1: 14 (1839). Skyndom .. åter till ämnet medan tid är. SvD 27/12 1931, Söndagsbil. s. 6. — särsk.
α) i sådana uttr. som skynda till l. mot (sin) undergång l. sitt fördärv l. skynda sig undergång l. sitt fördärv till mötes, (mer l. mindre snabbt) vara på väg till l. mot sin undergång l. sitt fördärv (l. att gå under resp. bli fördärvad); förr äv. i uttr. skynda till förfall l. till sin förskämning l. i sitt avtagande, med saksubj.: (mer l. mindre snabbt) vara på väg att förfalla resp. bli förskämd l. avta. Grubb 27 (1665: til vndergång). Skulle man ej säga, att .. (svenska språket) skyndat till sin förskämning, redan långt före mognadens tid? Leopold 6: 333 (1810). (Tegelpannorna) skynda .. allesamman till fullkomligt förfall. VetAH 1815, s. 223. Då .. förtroendet till regeringen skyndar i sitt aftagande, så (osv.). Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 81 (1816). Han skyndar sin undergång till mötes. ÖoL (1852). Skynda mot sitt förderf. Schulthess (1885). Skynda till sitt fördärv. SvHandordb. (1966).
β) i uttr. skynda till l. mot sin fullbordan, i sht förr äv. en lycklig fullbordan, med saksubj.: (mer l. mindre snabbt) vara på väg att l. nära att fullbordas resp. att nå ett lyckligt slut; förr äv. i uttr. skynda åt änden, med saksubj.: lida mot sitt slut. Werlden hon skynder åt Enden. PPGothus Und. A 2 a (1590). Mit förehafvande skyndar til en lycklig fullbordan. Envallsson Schlenzh. 56 (1796). En stämning av öde, som skyndar mot sin fullbordan. Svanberg HeidenstFröd. 66 (1934).
δ) (numera föga br.; jfr dock den särsk. förb. SKYNDA FÖRBI) om tid l. tidsperiod (jfr ε): gå snabbt l. ila l. lida l. vara framskriden; om tid äv.: vara knapp; jfr II 1 c δ. (En chef för flottan bör med det snaraste utses) efter som årstiden mycket skyndar och rikets förnämsta försvar nu ankommer på flottans tidiga utredande. 2RARP 13: 621 (1743). Tiden skyndade, ty stortinget skulle sammanträda den 7 oktober. Forssell i 3SAH 3: 381 (1888). Cannelin (1939).
ε) (†) om tidpunkt (särsk. för posts avgång) l. tidsperiod (jfr δ): närma sig (snabbt) l. vara i (snabbt) annalkande l. snart vara inne; äv. i uttr. posten l. budet skyndar, tiden då posten resp. budet skall avgå närmar sig (snabbt); jfr II 1 c ε. Widekindi KrijgH 448 (1671; om vinter). Jag ber ödmjukast om förlåtelse för den hastighet, hvar med detta bref är skrifvit, ty budet skyndar. CCGjörwell (1768) i HH XXXII. 1: 3. Posten skyndar, ty klockan lider emot Sju, och jag hinner ej skrifva mera. Calonius Bref 378 (1798). MoB 10: 82 (1800; om tidpunkt för posts avgång). Tiden för min resa skyndade. Berzelius Brev 11: 55 (1822). jfr PÅ-SKYNDA.
d) (†) i p. pf., i adjektivisk anv., om väg: på vilken man bemödar sig om att komma snabbt fram. Wij, som gådt både en närmare wäg, och i lämpligare maak, hafwa .. nog hästar förlorat: hwaremot fienden, på des skyndade omwäg ett mycket större antahl måste hafwa tillsatt. JCederhielm (1708) i KKD 6: 150.
2) (jfr anm. nedan) = II 2; särsk. dels i uttr. skynda att göra ngt, äv. skynda göra ngt, dels i uttr. skynda med ngt; jfr 1 a, 3. Schroderus Liv. 548 (1626). (De holländska sändebuden) hoppas .. att med audientzen må skyndas thet mästa man kan. RP 8: 130 (1640). (G. III) skyndade afsluta riksdagen. Topelius Lb. 2: 390 (1875). Den grekisk-katolska kyrkan skyndade att hävda sin självständighet genom att på egen hand införa en .. reform av den julianska kalendern. Nilsson FestdVard. 215 (1925). — jfr FORT-, FÖR-, PÅ-SKYNDA. — särsk.
a) i sådana uttr. som skynda i gevär, snabbt göra sig redo till strid med gevär, skynda i sina ytterplagg, snabbt klä på sig sina ytterplagg; jfr II 2 a. Skyndom i gevär! Kellgren (SVS) 3: 179 (1786). Alla skyndade i sina ytterplagg. Geijerstam Medus. 287 (1895); möjl. särsk. förb.
b) i vissa numera obrukliga uttr.
α) skynda till bröllop, sträva l. avse att (snabbt) hålla bröllop. BraheBrevväxl. II. 1: 123 (1658).
ε) skynda med ngns dagar, påskynda ngns död; anträffat bl. med saksubj. När hon påminte sig (sin trolovade) Adalrik, önskade hon sig lifwet, på det hennes död intet skulle skynda med hans dagar. Mörk Ad. 2: 258 (1744).
Anm. till II 1, 2 o. IV 1, 2. I bet. II 1, 2 är ordet numera vanligare i vardaglig stil, i bet IV 1, 2 däremot vanligare i vitter stil.
3) [eg. specialanv. av 1 o. 2] (i vitter stil, numera bl. mera tillf.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: jäktande l. snabb l. rask l. skyndsam; förr äv. dels om död: snabbt annalkande, dels om fara: överhängande, dels om kunskap o. d.: snabbt tillväxande. Isogæus Segersk. 1176 (c. 1700; om död). Adlerbeth Ant. 1: 278 (c. 1792; om fara). Redan Svensk till hjerta som i språk, (har prins Oskar) med skyndande dygder och kunskaper förbigått sin ålder. JGOxenstierna 5: 541 (1815). Stycken, som äga många .. anhopningar (av verb), få en snabb, en skyndande stil. FestskrWPsonBerger 206 (1937).
4) [jfr 1 c o. I 1 a β β', κ'] (†) i vissa uttr. som beteckna att ngn l. ngt föranleder ngns död.
a) i uttr. skynda med ngn till döden, döda ngn, ta livet av ngn. Det befordrade .. (judarnas) egen wanära, .. at de skyndat med sin rättmätiga Regent til döden. Bælter JesuH 6: 510 (1760).
b) med saksubj. betecknande ålder l. möda l. sorg o. d., i uttr. skynda hädan ifrån detta levernet med ngn l. skynda i graven med ngn, snart lägga ngn i graven o. d. Emädan nu så väll ålderen såsom embetetz uttståndna möda och arbete synass medh migh ifrån thetta mödesamma lefvernett hädan skynda (osv.). SSvenonis (1639) i OxBr. 12: 609. Han fruchtade .. at denna skilnad (dvs. Adalriks avresa) skulle blifwa ett sting i .. (fosterfaderns) hierta, som med en långsam grämmelse förkortade hans dagar, och skyndade med honom i grafwen. Mörk Ad. 1: 96 (1743).
5) [jfr I 1 a β, 2] i fråga om att uppmana till ngt l. tillskynda ngt l. bidraga till ngt l. sätta i gång med ngt o. d.; numera bl. ss. senare led i ssgn TILL-SKYNDA o. ss. vbalsbst. till verb med skynda ss. senare ssgsled (se IN-SKYNDELSE); jfr AN-, FORT-, PÅ-SKYNDA.
a) i uttr. skynda till ngt, uppmana till ngt l. tillskynda ngt l. bidraga till ngt (äv. med saksubj.: föranleda l. förorsaka ngt). Wår Aller Nådhige Herre, haffuer .. (föreliggande arbete) låtit sitt K. M. behagha, Effter som H. K. M. .. til thetta och annor sådana Christeligh werck tijdt och offta förmant och skyndat haffuer. LPetri 1Post. Förspr. 7 b (1555). Romerske Rijket bleff .. framgeent alt swagare och swagare ... Och hafwa til thesz Vndergång Keyserne sielfwe icke litet skyndat. Brask Pufendorf Hist. 34 (1680; t. orig.: Es hulffen auch die Keyser selbst nit wenig zu dessen Untergang). Lantingshausen Young 2: 95 (1790; med saksubj.).
b) ss. vbalsbst. -else, om handlingen att åstadkomma l. tillskynda ngt, tillskyndan. Ær teslikis aff theres (dvs. vissa munkars) skyndilsze mykit stemplath .. j blandt almogan. G1R 2: 128 (1525).
6) om handling l. göromål l. ärende l. resa o. d.: brådska l. vara brådskande; äv. (o. numera bl., mindre br.) i uttr. skynda med ngt, opers.: brådska med ngt; förr äv. i det opers. uttr. det skyndar för ngn, ngn har bråttom. Arbetet skyndar. Lind (1749). Ferrner ResEur. 162 (1759; om resa). Det skyndar för mig, äfwenså för dig. Lindfors (1824). Vi se således herr Alexander Medenberg redan samma dag på eftermiddagen — ty saken skyndade — kuska af i en förträfflig vagn. Almqvist TreFr. 1: 70 (1842). Det skyndar ej med arbetet (dvs.) brådskar ej. IllSvOrdb. (1955). Det skyndade med beställning av det rostfria stålet om man ville ha Edvin Öhrströms skulptur rest till 1 juni 1971. SvD 1970, nr 86, s. 14 (kritiserat ss. icke bruklig anv.). — jfr FORT-SKYNDA. — särsk. (†) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som brådskar, brådskande; jfr SKYNDSAM 4. Mina mångfaldiga, trägna ock skyndande ämbets syslor. Ankarcrona PVetA 1744, s. 4. Forsell Stat. 293 (1831, 1845). Hygiea 1843, s. 133.
Särsk. förb. (Anm. Sådana särsk. förb. som hänförts till skynda II 1 o. IV 1 förhålla sig, där intet annat angivits, i fråga om bruklighet på samma sätt som skynda II 1 o. IV 1; se anm. sp. 5601): SKYNDA AV10 4. jfr avskynda.
1) (†) till I 1 a: (mer l. mindre snabbt l. utan dröjsmål) sända i väg (ngn), (utan dröjsmål) hjälpa (ngn) att komma i väg (mer l. mindre snabbt). OxBr. 1: 84 (1615).
2) till II 1, refl.
a) (numera mindre br.) i uttr. skynda sig av, snabbt l. utan dröjsmål bege sig av; jfr 3. Stagnelius (SVS) 3: 150 (1822). Atterbom Bref 96 (1824).
b) i uttr. skynda sig av (ngt), snabbt l. utan dröjsmål stiga av (ngt). Han skyndade sig av vagnen.
1) (†) till I 1 a, b: (mer l. mindre snabbt l. utan dröjsmål) sända bort (ngn l. ngt) l. köra i väg (ngn), (utan dröjsmål) hjälpa (ngn) att (mer l. mindre snabbt) komma bort (från ngt); äv. bildl. (motsv. skynda I 1 a β). Baazius Posse 37 (1677). KKD 7: 188 (1708; bildl.). Bagagen skyndades bort til Staden (dvs. Posen). Nordberg C12 1: 533 (1740). Murberg Racine Ath. 17 (1776).
1) till II 1, refl., i uttr. skynda sig efter (ngn l. ngt); jfr 2. Judit 15: 3 (Bib. 1541). särsk. bildl. (motsv. skynda II 1 c). Münchenberg Scriver Får. 252 (1725).
SKYNDA EMOT10 04 l. MOT4.
1) till II 1, refl., i uttr. skynda sig emot ngn l. ngt; jfr 2. (Sv.) Skynda sig emot en, (lat.) Obviam properare. Schultze Ordb. 4459 (c. 1755); möjl. icke särsk. förb. Auerbach (1913).
2) till IV 1, = 1. (Sv.) Skynda emot .. (fr.) Courir à la rencontre de. Nordforss (1805); möjl. icke särsk. förb. Auerbach (1913: mot). särsk. mer l. mindre bildl. (motsv. skynda IV 1 c). Eurén Kotzebue Cora 118 (1794). —
1) (†) till I 1 a, b: (mer l. mindre snabbt l. utan dröjsmål) sända l. föra l. driva (ngn l. ngt) vidare l. bort; särsk. bildl. (motsv. skynda I 1 a β, b β). HT 1919, s. 105 (1708). Kolmodin QvSp. 2: 1 (1750; bildl.).
3) (†) till I 3.
b) till I 3 c: påskynda (ngt), särsk. (motsv. skynda I 3 c α) med avs. på resa; äv. med avs. på tidsperiod: komma att gå till ända snabbt, förkorta. Skynder reesan fort, / Warer här innan een tijdh kort. Prytz OS B 3 b (1620). En hitzig feber sedn hans dagar skyndad' fort. Düben Boileau Sat. 9 (1722). Ehrenadler Tel. 360 (1723).
4) (†) till II 1, refl., i uttr. skynda sig fort, = 5. Schroderus Os. 1: 817 (1635). Mörk Ad. 2: 304 (1744). särsk. bildl. (motsv. skynda II 1 c). Bullernæsius Lögn. 67 (1619).
5) (numera bl. i vitter stil) till IV 1: snabbt l. utan dröjsmål förflytta sig l. bege sig framåt l. vidare l. bort l. åstad; äv. bildl. (motsv. skynda IV 1 c); förr äv. i uttr. skynda sin resa fort, bildl.: färdas fram genom livet; jfr 4. Svart G1 63 (1561). Hur' liufligt är med tig, min Jesu, wandra! / Ja, uti tig min resa skynda fort. Lybecker 220 (c. 1715). Nordenflycht QT 1746—47, s. 9 (bildl.). —
SKYNDA FRAM10 4. [fsv. skynda fram, driva fram (ngn), egga (ngn), hastigt bege sig framåt] jfr framskynda.
1) (†) till I 1 a: (utan dröjsmål) hjälpa (ngn) att komma fram (mer l. mindre snabbt). UrkFinlÖ I. 2: 38 (1597).
2) (†) till I 3 c: påskynda (ngt); dels i uttr. skynda snart fram (viss dag), om Gud: låta (viss dag) snart komma, dels till I 3 c α, med avs. på färd. Gud den aldrahögste skynde snart fram den dagen (då jag än en gång får prisa K. XII:s bragder). Brenner Dikt. 1: Dedik. 5 (1713). Lovén Cam. 180 (1839).
3) till II 1, refl., i uttr. skynda sig fram; jfr 4. Ekblad 80 (1764). särsk. mer l. mindre bildl. (motsv. skynda II 1 c). Lundberg Paulson Erasmus 68 (1728). särsk. (numera föga br.) motsv. skynda II 1 c δ, i uttr. skynda sig fram inemot l. till (viss tidsperiod l. tidpunkt), om tid: lida snabbt mot l. snabbt närma sig (viss tidsperiod l. tidpunkt). Tijden skyndade sigh altså fram in emoot Hösten och til Michaëlis. Widekindi KrijgH 557 (1671).
SKYNDA FÖR SIG. (†) till I 1 b: (mer l. mindre snabbt l. utan dröjsmål) sända (ngt) före sig. Brahe Kr. 67 (c. 1585). —
SKYNDA FÖRBI10 04.
1) till II 1, refl., i uttr. skynda sig förbi (ngn l. ngt); jfr 2. (Sv.) Skynda sig förbi. (Fr.) Passer bien vite. Se hâter à passer. Nordforss (1805); möjl. icke särsk. förb.
2) till IV 1, = 1. (Lat.) Transcurrere .. (Sv.) Löpa, skynda .. förbi. Ekblad 80 (1764); möjl. icke särsk. förb. Klint (1906). särsk. bildl. (motsv. skynda IV 1 c); särsk. (motsv. skynda IV 1 c δ), om tidsperiod: gå (snabbt). FinKyrkohSÅ 1958—61, s. 348 (1795; om dagar). Atterbom Minnest. 1: 315 (1844). —
SKYNDA FÖRE10 32.
SKYNDA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4.
1) (†) till I 1.
a) till I 1 a, b, i uttr. skynda ngn l. ngt ifrån sig, (mer l. mindre snabbt l. utan dröjsmål) sända ngn l. ngt ifrån sig. OxBr. 3: 6 (1612). ÅngermDombRenov. 1636, fol. 30. särsk. bildl. (motsv. skynda I 1 b β), i uttr. skynda ngt ifrån sig, göra sig fri från ngt, göra sig kvitt ngt. HH XXXIII. 2: 149 (1549). Balck Es. 76 (1603).
b) till I 1 b β, i uttr. skynda ngn livet ifrån, (låta) ta livet av ngn. Schroderus Os. 1: 177 (1635).
3) till IV 1, = 2; äv. bildl. (motsv. skynda IV 1 c). (Sv.) Skynda ifrån. (Fr.) S'empresser — Se hâter d'abandonner. Nordforss (1805); möjl. icke särsk. förb. Almqvist TreFr. 1: 87 (1842; bildl.). —
SKYNDA IGENOM10 040 l. 032.
1) till II 1, refl., i uttr. skynda sig igenom (ngt); jfr 2. (Sv.) Skynda sig igenom. (Fr.) Passer bien vite. Traverser à grands pas. Nordforss (1805); möjl. icke särsk. förb.
2) till IV 1, = 1; äv. bildl. (motsv. skynda IV 1 c). (Sv.) Skynda igenom .. (Fr.) Passer bien vite. Traverser à grands pas. Nordforss (1805); möjl. icke särsk. förb. Almqvist Monogr. 406 (1845; bildl.). —
SKYNDA IHOP10 04, äv. (ålderdomligt) TILLHOPA040, äv. 032.
1) (†) till I 1.
a) till I 1 a; anträffat bl. bildl. (motsv. skynda I 1 a β), i uttr. skynda ngra i håret tillhopa, hetsa ngra (i luven) på varandra; jfr hår, sbst. 3 d γ. Brask Pufendorf Hist. 10 (1680).
2) (numera bl. tillf.) till II 1, refl., i uttr. skynda sig ihop, samlas snabbt l. utan dröjsmål; jfr 3. Nordforss (1805).
1) (†) till I 1.
a) till I 1 a: (utan dröjsmål) förmå (ngn) att (mer l. mindre snabbt) bege sig in (ngnstädes), (mer l. mindre snabbt l. utan dröjsmål) sända (ngn) in (ngnstädes). När Nils Grabbe thet fick spörie (dvs. att ryssarna fallit in i tre byar), skyndede han strax en hoop smålendzske knecter .. in i Eurepe (dvs. Äyräpää, sedermera Mohla, socken i Viborgs län). HH 20: 100 (c. 1580); möjl. icke särsk. förb. Hallenberg Hist. 1: 287 (i handl. fr. 1612). Hvad tvingade .. (min man) att skynda mig in i dessa hvalf (ss. fånge)? Gustaf III 3: 146 (1789); möjl. icke särsk. förb.
b) till I 1 b: (mer l. mindre snabbt l. utan dröjsmål) föra in (ngt ngnstädes). Såsom en åkerman skynder sädhen hasteliga in vti Laduna, tå han förnimmer Rägn och Owädher wilia sigh tildragha, .. Så (osv.). L. Paulinus Gothus OErici 29 (1615); möjl. icke särsk. förb. jfr: Achte vppaa at oss ingen stempling skyndis her in i Rikit. G1R 6: 207 (1529); jfr skynda I 1 b β.
2) till II 1, refl., i uttr. skynda sig in; jfr 3. Abraham skyndadhe sigh in j tiellet til Sara. 1Mos. 18: 6 (Bib. 1541); möjl. icke särsk. förb. Asteropherus 15 (1609).
1) (†) till I 1 a: (utan dröjsmål) förmå (ngn) att (mer l. mindre snabbt) bege sig ned. RA I. 3: 180 (1593).
2) till II 1, refl., i uttr. skynda sig ned; jfr 3. Nu såg Oddur och Hialmar hwad thesze slagzkempar giorde, och skyndade sig nider till skepen. Verelius Herv. 68 (1672); möjl. icke särsk. förb. Nordforss (1805). särsk. bildl. (motsv. skynda II 1 c); särsk. (numera bl. i vitter stil) om sol: (snabbt) gå ned. Swedberg Cat. 71 (1709).
SKYNDA OM. (†) till IV 1: snabbt l. utan dröjsmål vända tillbaka (till en plats o. d.). SvMag. 1766, 1: 682. —
SKYNDA OMKRING10 04, äv. KRING4.
1) (†) till I 1 a β, med avs. på fiende, i uttr. skynda ngn uppå sig, skaffa sig ngn (på halsen). Schroderus JMCr. 104 (1620).
2) till I 1 a β, 3 a β, i fråga om att uppmana ngn att göra ngt; numera bl. med särskild tanke på att göra ngt snabbt l. snabbare: (söka) förmå l. uppmana (ngn) att förflytta sig snabbt l. snabbare l. vara snabb(are); äv. i uttr. skynda på ngn att göra ngt, förr äv. att l. det han gör l. skall göra ngt, (söka) förmå l. uppmana ngn att göra ngt snabbt l. snabbare (förr möjl. äv. utan särskild tanke på snabbhet). När nu morghonrodhen vpgick, skyndadhe änglana på Lot, at han skulle läta sigh lidha (dvs. lämna Sodom). 1Mos. 19: 15 (Bib. 1541). Tu (må) skynde opå then lijnväffvere, thet han arbether och gör oss skiäll, för thet vij opå honum motte bekoste. G1R 24: 29 (1553). (Moskoviterna) hade anmodat och skyndat på Engelske sänningebodet til Kongl. M:t at reesa, om ett stillstånd at vprätta. Widekindi KrijgH 635 (1671). Kungen .. tillsade .. (greve v. Essen) att skynda på den del af processionen, som var framför. De Geer Minn. 1: 205 (1892). särsk. (†) bildl., med saksubj. betecknande tid, övergående i bet.: vara knapp för (ngn). Tiden skyndar på mig, hvarför jag i morgon bittida .. går ombord .. för att afgå till Havre. Wallin Bref 44 (1843).
3) (†) till I 1 b β, 2: åstadkomma l. vålla (ngt); äv. med indirekt obj., i uttr. skynda ngn ngt på, åstadkomma ngt för ngn, vålla l. skaffa ngn ngt, utsätta ngn för ngt (äv. med indirekt refl. obj., i uttr. skynda sig på ngt, utsätta sig för ngt, ådraga sig ngt); äv. med saksubj. G1R 2: 13 (1525). Kyrkiones Tienare (skola) see sigh wijszligen före, hwad the skrifwa til en ogudachtigh Öfwerheet, på thet the igenom falskt Angifwande icke skynda sigh och androm på Förderff. Schroderus Os. 1: 445 (1635). Skulle wäl en fader finnas så onaturlig, at han skulle .. lemna .. (sitt barn) något, som til föda wore otienligit, eller skyndade uppå des död. Bælter JesuH 4: 185 (1757).
4) till I 3 c: (söka) få (ngt) att gå l. utföras fort(are) l. att komma till stånd l. förläggas tidigt l. tidigare; särsk. till I 3 c α, med avs. på transport l. färd l. steg l. avresa o. d. G1R 14: 193 (1542). I anledning af denna syn (dvs. en drömsyn som förutspådde sonens död), skyndade jag (dvs. fadern) på ditt bröllopp. Carlstedt Her. 1: 43 (1832). (Ola pratade med sin följeslagare, men) Den andre skyndade bara på stegen. Lagerlöf Holg. 2: 366 (1907). särsk. abs.: få det att gå fortare, slippa dröjsmål. TörngrenMål. 176 (1801).
5) (numera i sht vard.) till II 1, refl., i uttr. skynda sig på, äv. skynda på sig, = 6. Följ mig nu / hitåt och skynda på dig! Hallström Aristoph. 36 (1883). Hon skulle gå raka vägen hem, skynda sig på. Fogelström Minns 163 (1964).
6) till IV 1: (bemöda sig om att) förflytta sig snabbt l. utan dröjsmål, skynda (sig); jfr 5. Schultze Ordb. 4459 (c. 1755). särsk. (†) bildl.
b) motsv. skynda IV 1 c ε, om tidpunkt l. tidsperiod: närma sig (snabbt). Nu qwällen skyndar på, och mörckret taar osz fatt, / Derför' är bäst gå heem. CupVen. A 2 a (1669). Ren den timen jag ser skynda på. / Då jag skall hos grannen till husesyn gå. Envallsson Bob. 23 (1788).
8) (†) till IV 5 c, med saksubj.: göra det angeläget (att komma till en plats o. d.). Björnståhl Resa 2: 27 (1773).
9) (†) till IV 6, om göromål l. resa o. d.: brådska, vara brådskande. Arbetet skyndar på. Sahlstedt (1773). Resan skyndade på. Topelius Planet. 1: 23 (1889). —
1) (†) till I 1 a β, med avs. på fiende, i uttr. skynda ngn ngn till, skaffa ngn ngn (på halsen). Chesnecopherus Skäl Sss 2 a (1607).
2) (†) till I 1 b β, 2: (söka) åstadkomma (ngt); äv. med indirekt obj., i uttr. skynda ngn ngt till, (söka) åstadkomma ngt för ngn, vålla l. skaffa ngn ngt, utsätta ngn för ngt; äv. med saksubj.; äv. i uttr. skynda ngt till sig, sätta sig i besittning av ngt. OPetri Kr. 227 (c. 1540). (Bönderna) blefwe .. icke så ilde twchtede som Ryttmesterne iw skyndede till att them skulle skie wärre. UrkFinlÖ I. 1: 57 (c. 1597). Han (dvs. Kristian II) Swärige til sigh skyndat / Haffuer medh tyrannij och list. Prytz G1 E 1 b (1621). Ehwad för stora hinder, / Osz kroppen skyndar til, han älskas ey des minder. Brenner Dikt. 1: 122 (1695, 1713).
SKYNDA TILLBAKA10 040, äv. 032.
1) (†) till I 1 a: (söka) förmå (ngn) att vända tillbaka (mer l. mindre snabbt l. utan dröjsmål), sända (ngn) tillbaka (mer l. mindre snabbt l. utan dröjsmål). RA I. 3: 171 (1593). Adlerbeth Æn. 229 (1804).
SKYNDA TILLSAMMAN. (†) till I 1 a: sammanföra l. förena (ngra); anträffat bl. bildl. (motsv. skynda I 1 a β), i fråga om äktenskap. VDAkt. 1710, nr 355. —
1) (†) till I 1.
a) till I 1 a: förmå l. föranleda (ngn) att bege sig undan, hjälpa (ngn) att komma undan; äv. mer l. mindre bildl. (motsv. skynda I 1 a β), särsk. i uttr. skynda ngn undan för ngn, med saksubj.: komma ngn att stå tillbaka för ngn. Rauman Ryning 16 (1610). Vidlyftigheten af .. (den franske filosofen P. Gassendis) skrifsätt, besväret att utsöka hans egen tanka ibland de mångfalldiga citationerne, .. allt detta skyndade honom undan för Descartes, efter en kort täflan emellan begges anhängare. Ehrenheim Phys. 1: 134 (1822).
1) (†) till I 1 a: (utan dröjsmål) förmå l. hjälpa (ngn) att komma upp (mer l. mindre snabbt). Gyllenborg Bält 73 (1785).
3) till IV 1, = 2. Nordforss (1805). särsk. bildl. (motsv. skynda IV 1 c). Nordenflycht (SVS) 2: 249 (1745). —
1) (†) till I 1 a, b: (mer l. mindre snabbt l. utan dröjsmål) sända ut (ngn l. ngt); särsk. pregnant, i fråga om sändande utomlands. Bark Bref 2: 146 (1706; pregnant). Loenbom Stenbock 3: 114 (1760).
3) till IV 1, = 2; äv. (numera bl. i vitter stil) mer l. mindre bildl. (motsv. skynda IV 1 c). Afzelius SæmE 96 (1818; bildl.). Nilsson FestdVard. 134 (1925).
4) (†) till IV 2, i uttr. skynda ut med ngt, i fråga om litterärt arbete: utan dröjsmål ge ut ngt. Wallquist EcclSaml. 5—8: 100 (1749). —
SKYNDA ÅSTAD10 04. jfr åstadskynda.
2) till IV 1, = 1. —
1) (†) till I 1 a, b: (mer l. mindre snabbt l. utan dröjsmål) sända över (ngn l. ngt). G1R 25: 402 (1555). Dalin Hist. III. 2: 43 (1762). särsk. bildl. (motsv. skynda I 1 a β), med avs. på fiende, i uttr. skynda ngn utöver sig, skaffa sig ngn (på halsen). Schroderus Urs. H 3 a (1626).
2) (†) till I 1 b β, 2, i uttr. skynda ngt över sig, ådraga sig ngt. Schroderus Os. 1: 147 (1635). Därs. III. 1: 32.
3) till II 1, refl., i uttr. skynda sig över; jfr 4. KKD 3: 14 (c. 1705). särsk. i utvidgad anv. (motsv. skynda II 1 c); särsk. (numera bl. i vitter stil) om hav o. d.: stiga snabbt o. nå över (ngn). Diwpet skyndadhe sigh offuer them (dvs. förföljarna), och watnet fördrenckte them. Judit 9: 7 (Bib. 1541).
4) till IV 1, = 3. (Lat.) Transcurrere .. (Sv.) Löpa, skynda öfwer. Ekblad 80 (1764); möjl. icke särsk. förb. Klint (1906).
Ssgr: A (numera bl. tillf.): (I 3 b) SKYND-KRAFT. (†) kraft som åstadkommer acceleration (se d. o. b). VetAH 1813, s. 138. —
B (†): (II 2 b) SKYNDELSE-KRAFT. om växts förmåga att tillväxa snabbt. Boding ÅngermHush. 49 (1747).
Avledn.: SKYNDARE, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 o. 3 m||ig. [jfr fsv. tilskyndare, tillskyndare, pådrivare, uppviglare, fht. scuntāri, tillskyndare]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) till I 1 b, om hävstång varmed fartyg vid sjösättning fördes framåt till dess det kunde glida av bädden ned i vattnet. TurÅ 1964, s. 130 (från Bohusl.).
2) (†) till I 2, IV 5 d, om person som tillskyndar annan ngt; jfr anskynda 2, tillskyndare. Onda skyndares taal oc raadt. G1R 1: 138 (1523). jfr miss-skyndare.
3) (mera tillf.) till II 1, IV 1, om person l. (i utvidgad anv.) himlakropp som förflyttar sig snabbt. Brate Edda 84 (1913; anfört ss. jättarnas namn på månen). —
SKYNDIGT, adv. [jfr fsv. framskyndogher, framåtskyndande, rask, d. skyndig, rask] (†) till II 1, IV 1: snabbt, skyndsamt. RA I. 4: 905 (1598). —
SKYNDLIG l. SKYNDELIG, adj.; adv. -a (Björner Thor 33 (1737), Schultze Ordb. 4459 (c. 1755)), -e (G1R 6: 267 (1529)), -en (Thyselius HdlReform. 2: 140 (1540)). (skynd- 1691—1737. skynde- 1529—c. 1755) [fsv. skyndelika, adv.; jfr fd. skyndelige(n), adv., d. skyndelig, fvn. skyndiligr, feng. scyndendlīce, adv.] (†)
1) till II 1, IV 1, ss. adv., = skyndsam 6 a. G1R 6: 267 (1529). Björner Thor 33 (1737). särsk. i superl. i abs. anv., = skyndsam 6 a slutet; äv. i uttr. som skyndligast. Spegel Dagb. 145 (1680). Reenhielm OTryggw. 2 (1691: som skyndligast; fvn. orig.: sem skiotast). (Sv.) Skyndeligast .. (lat.) Citissime, ocyssime, velocissime, celerrime. Schultze Ordb. 4459 (c. 1755); jfr 2 b.
2) till II 2, IV 2.
SKYNDSAM, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content