SKÅRIG skå3rig2, adj. -are. adv. -T.
som har en skåre l. (vanl.) skåror; särsk. motsv. SKÅRA, sbst.1 1 c; äv. (lant.) om sädesax: delvis tom l. luckig; jfr SKÅRDIG. (Sv.) Skårig, .. (lat.) Denticulatus, .. (t.) Scharticht, Schärtig. Schultze Ordb. 4431 (c. 1755). Hudarna sträckas starkt med ett svårt narfträ .. (o. därefter) anbringas narfven genom en skårig vals, försedd med två handtag, på de å ett glatt bord utbredda skinnen. AHB 52: 33 (1871). (Gjutstålet är) sprödt, så att eggen å deraf tillverkade knifvar m. m. lätt blir skårig. UB 6: 130 (1874). Man påminnes vid läsningen af .. (Kants kritik av den wolffska filosofin i) ”Kritik d(er) rein(en) Vernunft” om ordspråket: ”alltför skarpt gör skårigt.” Rein Psyk. 1: 270 (1876). När s. k. ”skåriga”, d. v. s. delvis tomma, eller också utdragna, glesa ax uppträda i dessa (nämnda råg-)sorter, torde detta .. vara tecken på, att korsning har ägt rum med landtråg eller annan liknande sort. LAHT 1919, s. 43.
Avledn.: SKÅRIGHET, r. l. f. egenskapen att vara skårig; särsk. (lant.) i fråga om sädesax. UtsädT 1904, s. 21.
SAOB
