SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1975  
SKÄLG, adj.
Ordformer
(skelg 1538 (: skelgögder)—1716. skelger 1617. skälg 1555—1769)
Etymologi
[fsv. skiälgher, sv. dial. skälg; jfr fvn. skjalgr (o. nor. dial. skjegl); samhörigt med mlt. schel (se SKEL, adj.) o. rotbesläktat med gr. σκέλος, lår, ben, σκολιός, sned (se SKOLIE). — Jfr SKÄLRYTA]
(†)
1) sned; som bildar en sned vinkel (med ngt). (Zodiaken) rinner skelg up med Æquatore. Luth Astr. 41 (1584). Ihre (1769).
2) krokig, skev o. d. Schroderus Dict. 162 (c. 1635).
3) låghalt. Schroderus Comenius 289 (1639).
4) skrevande. Styltgångaren medh sijne Styltor gör wijda (rumma) stegh med skälgom beenom. Schroderus Comenius 944 (1639; t. texten: gesperreten).
5) skelögd. Bettre är wara skälgh än blindh. SvOrds. A 3 b (1604); jfr Celsius Ordspr. 11: 687 (c. 1710).
6) [jfr för bet.-utvecklingen dels SKEL, adj. slutet, dels sv. dial. skälgäs, göra fula grimaser o. d.] om uppsyn: vrång o. d.; om person: som visar ovilja l. motvilja, vrång o. d. Tu kanst hempna tigh medh itt ondt ord, medh een skälg vpsyyn, medh itt slagh eller hugg. LPetri 2Post. 161 b (1555). Pålacken upblåst och skelger af andre folcks föracht, hafwer icke welat (gå med på de föreslagna fredsvillkoren). Gustaf II Adolf 203 (1617). Een ostadigh, lettferdigh, skelg eller wrong vpsyyn. GlOrdspr. 4: 25 (Bib. 1618); jfr Swedberg Schibb. 381 (1716).
Ssgr (†): (4) SKÄLG-BENAD, p. adj. som skrevar med benen. Schroderus Dict. 177 (c. 1635). —
(5) -ÖGD, p. adj. [fsv. skiälghögdher] skelögd. VarRerV 9 (1538). Schroderus Dict. 171 (c. 1635).
Spoiler title
Spoiler content