SKOLIE skå4lie, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Stundom användes den gr. formen skolion; pl. skolia. Andersson(1845). Den äoliska lyrikens grundformer voro Ode och Skolion; .. skolion .. var en lätt och glädtig sällskapssång — och väl öfverhufvud den art lyrik, som närmast motsvarar hvad vi kalla Visa. Atterbom PoesH 2: 156(1848). Ett litet häfte attiska skolia. OoB 1932, s. 51.
Ordformer
(schol- 1864. skol- 1802 osv.)
Etymologi
[jfr t. skolion, eng. scolion, fr. scolie; av gr. σκόλιον (underförstått μέλος, sång), substantivering av n. sg. av σκολιός, krokig (till roten i SKÄLG), sannol. med tanke på den oregelbundna ordningen mellan sångarna (se nedan). — Jfr SKOLIOS]
(om forngrekiska förh.) om var o. en av de bords- l. dryckesvisor (av varierande innehåll) som (till ackompanjemang av lyra) i oregelbunden ordning sjöngos av gästerna vid ett samkväm; företrädesvis i pl.; jfr GÄSTABUDS-SÅNG.Envallsson 42(1802). Sedan en af bordsgästerna sjungit en kort visa eller blott några verser af en dylik, lämnade han den myrtenkvist, han hade i handen, åt sin granne och uppmanade denne att fortsätta. Symposiet fick därigenom tycke af en sångartäflan mellan bordsgästerna, och dylika improviserade dikter, i hvilka samma tema varierades af olika improvisatörer, kallades skolier. Schück VLittH 1: 78(1898). OoB 1932, s. 55.
