SKÄMMA ʃäm3a2 l. skäm3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[fsv. skämma; jfr fvn. skemma; till SKAM, adj., sannol. med syftning på byggnadens l. rummets ringa storlek]
(i skildring av fornnordiska förh.) avskild mindre byggnad l. avskilt rum använd (använt) ss. frustuga l. sovrum l. förrådshus o. d.; jfr BUR, sbst.1 1, 2. 2VittAH 14: 152 (1838). Jungfrubur, skämma (skemma) var (under sagatiden) egentligen en något afsides liggande byggning för qvinnor, i synnerhet ogifta, af ansenligare vilkor ... Med skämma förstås nu på Island en bod eller ett lider. Lönnberg FnordSag. 1: 71 (1870). Dejan, som var trälkvinnornas förestyre och bar nycklarna till skämman. Heidenstam Folkung. 1: 32 (1905).
