[sv. dial. skäling; motsv. fvn. skerðing, nor. dial. skjerding, grythängare, spetsvinkligt fårmärke; avledn. av SKAL, sbst.2 (o. urspr. om grythängare med hack i den övre armen); jfr HÅ-SKÄRDING]
etnogr. o. arkeol. (från forntiden fram till senare tid använd,) i höjd reglerbar grythängare bestående av två i var sin ända böjda järntenar av vilka den nedre fasthakas i hack i den övre l. av två ledade, i ändarna krokförsedda järnstycken som sammanhakas med en kedja. AntT VIII. 1: 8(1884; om fornfynd). En grof järnkätting, s. k. ”skärding”. Stolpe o. Arne 17(1912). Över .. (åsarna i ett eldhus) ligger oftast en tvärstång, i vilken kittelkroken, skärdingen eller mågen — benämningarna växla — är fäst. SvKulturb. 11—12: 43(1932). TurÅ 1946, s. 219.
SAOB
