SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1975  
SKÄXLA ʃäk3sla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(förr äv. skäcksl-)
Etymologi
[sv. dial. skäxla; sannol. avledn. av det ord som föreligger i sv. dial. -skäxel, n. (se SKÄXLE). — Jfr SKÄSSLA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (gm sina rörelser) komma (fågel o. d.) att bli skrämd (o. dra sig undan o. d.), skrämma (bort); äv. abs.; äv. (om fågel o. d.): visa tecken på skrämsel, skygga; jfr SKÄSSLA. För en lockfågel med sträckt hals skulle de sträckande (fåglarna) skygga och ana oråd, skäcksla, som termen lyder. NTIdr. 1901, julnr s. 37. Ett par kråkjävlar satt i aldungen bakom oss (när vi väntade i skjutskåren på sjöfåglarnas sträck) å skäxla hela morron. Öding Först 71 (1970).
Spoiler title
Spoiler content