SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1976  
SKÖLP, sbst.2, l. SKYLP, sbst.2, r. l. m.? l. f.? (Kiöping Resa 117 (1667: Skölpar, pl.), Hiärne 2Anl. 368 (1706: skylpar, pl.)) l. n. (Linné Bref I. 1: 20 (1751), Rinman 2: 696 (1789)); pl. -ar (Kiöping Resa 117 (1667), Hiärne 2Anl. 368 (1706)) l. -er (möjl. att hänföra till en sg. skölpa, Kiöping Resa 9 (1667)) resp. = (Linné Bref I. 1: 20 (1751), Rinman 2: 696 (1789)); l. SKYLPA l. SKÖLPA?, r. l. f.; anträffat bl. i pl. -or (Hiärne 2Anl. 97 (1702), Œdman Bahusl. 24 (1746)), möjl. äv. -er (se ovan).
Ordformer
(skylpar, pl. 1706. skylpor, pl. 1702—1746. skölp (sjö-, skiö-, skjö-) 1667—1789. skölper, pl. 1667)
Etymologi
[liksom ä. d. skølp sannol. av mlt. schulpe, scholpe (lt. schülp, schülpe); jfr mnl. sculpe, scolpe (holl. schulp); samhörigt med mlt. schulpen (se SKÖLPA, v.) o. i avljudsförh. till fd. scalp (se SKALP). — Jfr SKILPOT, SKULP, SKÖLP, sbst.1]
(†)
1) om skal från mussla l. snäcka o. d.; äv. om djuret; äv. bildl.; anträffat bl. i pl. (möjl. äv. i sg. koll.). Kiöping Resa 9 (1667; bildl.). Därs. 117 (i pl., om djuren). Man .. (har) ofwanst på kullen (av Vesuvius) funnit skylpor, sneckar och skahl i stor myckenhet. Hiärne 2Anl. 372 (1706). Linné MusReg. 96 (1754; i pl., ss. benämning på grupp omfattande bl. a. musslor o. snäckor). Musselkalk brännes uti Holland och flerestädes, til stor myckenhet, af små musslor, eller Sjölp. Rinman 1: 929 (1788). Dens. 2: 696 (1789).
2) ss. ämnesnamn: skalgrus l. skalkalk. För det granrijs och Skölps (sannol. felaktigt för Skölp) till kåhlmijhlornes täckning af allmogen framkiört är, skall Caszeuren .. betahla .. 1: d(ale)r kopp(a)r mynt för hwar mijlha. AmirCollProt. 16/10 1684, s. 13. PhysSH 84 (1776; om skalkalk).
Ssgr (till 1; †): SKÖLP-BÄDD. bädd (se d. o. 6 a) av mussel- l. snäckskal o. d. PhysSH 82 (1776). —
-DJUR. i pl., om musslor, snäckdjur o. d. Retzius Min. 25 (1795). —
-FISK. koll., = -djur. Kiöping Resa 115 (1667). —
-GRUS, sbst.1 (sbst.2 se skölp sbst.3 ssgr). skalgrus; jfr mussel-grus, skölp, sbst.2 2. Linné Sk. 86 (1751). Balsberget i Skåne är säkert en hopsköljning, men hyser icke dess mindre uti skölpgrus djur, som lefva på stort djup. Bergman Jordkl. 2: 378 (1774). PhysSH 83 (1776). Anm. Den hos Möller (1790, 1807) o. Heinrich (1814, 1828) anförda bet.: ’hopsköljt grus' torde bero på missförstånd av ovan anförda språkprov från 1774. —
-JORD. = skal-jord; jfr mussel-, snäck-jord. VetAH 1773, s. 112. —
-KALK. skalkalk; jfr mussel-kalk. Retzius Min. 276 (1795). —
-MARMOR. marmor innehållande fossila mussel- l. snäckskal o. d.; jfr mussel-marmor. Retzius Min. 277 (1795). —
-SAMLARE. samlare av mussel- o. snäckskal o. d. Linné Sk. 87 (1751). —
-STEN. (kalksten med) petrifikat av musslor l. snäckor o. d. Linné Tess. 85 (1753). Rinman 2: 695 (1789).
Spoiler title
Spoiler content