SKÖLPA ʃöl3pa2, v. -ade (Gosselman Sjöm. 1: 168(1839: utskölpadt, p. pf. n.) osv.) l. -er, -te, -t, -t (Östergren(1940) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. skølpe, nor. dial. skylpa; jfr äv. mlt. schulpen, snida i trä l. sten, holka ur, lt. schulpen, schülpen, snida, klyva, skala, ävensom sv. dial. skulpa, urholka; samhörigt med mlt. schulpe (se SKÖLP, sbst.2) o. lt. schülp (se SKÖLP, sbst.1); i de nord. språken är ordet möjl. (delvis) lånat från mlt. — Jfr SKULP]
(i sht i fackspr.) med skölp (se SKÖLP, sbst.1 1) urholka (ngt); äv. allmännare: urholka (ngt); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om den åstadkomna urholkningen l. rännan o. d. Ekbohrn NautOrdb.(1840: Skölpning; konkret). Skölpning i Jernknä för bult och spikhufvuden. Uggla Skeppsb. SvEngLex.(1856). IllSvOrdb.(1955). — jfr UR-,UT-SKÖLPA.
Särsk. förb.: SKÖLPA UR10 4. (i sht i fackspr.) = skölpa, v.WoJ(1891). jfr urskölpa.
SAOB
