SLAG- sla3g~.
Etymologi
[sv. dial. slag- (i slagfura, välväxt fura, slagtall, lång, rak o. kvistfri tall, slagskog, högvuxen kvistren skog), slaga- (i slagaskog, skog av höga, nedtill kvistfria, jämnvuxna, icke skarpt avsmalnande träd, slagatall, lång, smal o. slät tall, långslagabjörk, lång, spenslig björk); möjl. ssgsform av SLAGE (se SLAGA, sbst.1) i en icke anträffad bet.: påk; i så fall eg.: som liknar en påk; jfr med avs. på bet. dels sv. dial. slage, m., slagval, slaga (om en antagen ursprungligare bet. ”tröskkäpp” se Hedström Ordstud. 2: 72 f. (1948)), dels sv. dial. slaga, f., påk, spö]
ss. förled i ssgr som betecknar långa o. smala träd l. skog av sådana träd.
Ssgr (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLAG-BJÖRK. (†) lång o. spenslig björk. Bureus Suml. 23 (c. 1600; från Ångermanl.). Axehielm (c. 1630; under biörk). —
-SKOG, sbst.2 (sbst.1 se sp. 6319). skog av slagtall; äv. övergående i bet.: för avverkning lämplig skog. All skog, af hwad slag then wara må, såsom Ek, Bok, Furu, Slagskog, Gårtall. Strang Skogsplant. 11 (1749). I Vestmanlands bergslag (och möjligen äfven på andra trakter) lärer med ordet ”slagskog” menas huggfärdig skog, passande till årshygge eller fälle. Cnattingius (1878, 1894). —
-TALL. lång o. smal tall (som förr uppfattades ss. en särskild varietet); jfr -fur. Tallskogen delas uti 3:ne Hufwudslag, som är furutall, slagtall, och gårtall. .. Slagtall är then tallskog, som är långwäxt, qwistar sig sielf, tiockare bark än på furan. Strang Skogsplant. 15 (1749). Levander DalBondek. 1: 480 (1943).
