SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1976  
SLANG slaŋ4, sbst.4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (i Finl.) SLANGA, sbst.2, r. l. m.; best. -an; pl. -ar.
Ordformer
(slanga 1925 osv. slangar, pl. 1899 osv.)
Etymologi
[sv. dial. slang, sv. dial. (Finl.) slanga; jfr eng. slang; möjl. i avljudsförh. till SLUNGA, v. — Jfr SLANGORM]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) långsträckt, smal, i vatten utskjutande landtunga, udde. Långs det bukiga höglandet sluter sig en krets af slangar och bränningar. Samzelius Fänr. 127 (1899). Från öns södra strand skjuter ut i hvet en slanga, en smal bergudde, på vars yttersta spets förr i tiden stod en sten av något ovanlig storlek. Budk- (Brage) 1925, s. 77.
Spoiler title
Spoiler content