SLANTHÄRVEL, m.; pl. -vlar.
Etymologi
[sv. dial. slanthärvel, trashank, odåga, slarver (Ihre DialLex. (1766)); förleden är sannol. SLANTA, v.2; senare leden är HÄRVEL (jfr med avs. på betydelseutvecklingen sv. dial. purvel, rund svarvad pinne vid rockhuvud, liten kvick o. ostyrig pojke; se PARVEL)]
(†) pojke, pojkvasker; äv. om slarvig l. oerfaren (ung) man, spoling l. odåga o. d. Du, som alltid föraktat folk, som kunde föda sig, och föredragit slanthärflar utan förstånd eller affärsvana, framför hederligt folk! Wetterbergh SamhKärna 2: 94 (1857). När jag såg att Alma Nejman gift sig med fördetta löjtnanten .. så klack det till i bröstet .. . Det var väl en slanthärfvel, kan jag tro? Dens. GNord 24 (1862). Mina föräldrar dogo när jag var en liten slanthärfvel. Hofsten Barnh. 2: 12 (1885).
