SLARGA, v. -ade. vbalsbst. -ERI (Linné).
Etymologi
[jfr sv. dial. slarg, blött o. segt kött; jfr äv. lt. slargen, gå släpande l. hasande; möjl. av ljudhärmande urspr. (jfr SLARK, SLARVA, v.). — Jfr SLARGA, sbst.]
(†) i fråga om att ta sig fram med svårighet l. vara slarvig l. vårdslös l. vara larvig l. tala larvigt; anträffat bl. dels ss. vbalsbst. slargeri, konkretare, om ngt i skrift avfattat som är larvigt l. dumt, larv (se LARV, sbst.4), dels i särsk. förb. Linné Bref I. 2: 147 (1750).
SLARGA IFRÅN SIG. slarva ifrån sig (ngt). (Förf.) har slargat ifrån sig denna bok nog hastigt. Linné Bref I. 3: 155 (1770). —
SLARGA SIG TILL. gm vårdslöshet åsamka sig (ngt). Lenæus Delsbo 203 (1736, 1764; med avs. på stryk).
