SLARVA slar3va2, sbst.1, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. slarva; jfr nor. slarve, nor. dial. slarva; till SLARVA, v.]
(ngt vard.) kvinna (flicka) som slarvar (se SLARVA, v. I 3) l. är slarvig (se d. o. 3 a); stundom dels med tanken särskilt riktad på bristande stadga l. allvar i fråga om moralisk hållning (jfr SLARVA, v. I 3 b), dels övergående till att vara en mer l. mindre nedsättande beteckning för (ung) kvinna i allmänhet: ”fruntimmer” l. ”jänta” l. ”tjej” o. d.; jfr SLARV-MAJA, -TOSSA, SLARVINNA, SLARVER, SLURVA. Möller (1790). Slarfvar en qvinna i sin klädsel, så är hon en slarfva i allt. Wetterbergh GNord 22 (1862). Han .. flörtade med en liten blek slarva uppifrån syateljén. Siwertz Varuh. 106 (1926). En kvinnlig journalist ansågs rätt länge för att vara en slarva, varför man hade fördomar att övervinna med sin person. Kræmer Brantings 201 (1939). Gustaf-Janson ÖvOnd. 32 (1957). — särsk.
b) med förbleknad bet., i förb. med liten (l., i pl., små), ss. smeksamt tilltalsord till l. om (liten) flicka: tös l. unge o. d.; jfr SLARVER 2 b. Din lilla slarfva. Berndtson (1880). En sån liten slarva som inte lärt sig sova än. Palmborg Westerlund 168 (1939).
