SLAVON slavω4n l. slavå4n, m.||(ig.); best. -en; pl. -er; äv. SLAVONIER slavω4nier l. -å4n-, förr äv. SKLAVONIER, m.||(ig.); best. -n; pl. = (OSPT 1687, nr 44, s. 5,ConvLex. 7: 1335(1837)); förr äv. SCHLAVON? l. SCHLAVONER?, m.; anträffat bl. i pl. -er.
Ordformer
(schlavoner, pl. 1694. sclavonier 1687—1810. slavon 1795 osv. slavonier 1687—1932)
Etymologi
[jfr t. slawone, slawonier, eng. slavon, slavonian, fr. slavon; till mlat. Sclavonia, slavernas land, till sclavus, slav (se SLAV, sbst.1), o. SLAVONIEN (serbokroat. Slavonija). — Jfr SLAVONIORDAN,SLAVONISM,SLAVONSK]
slav (se SLAV, sbst.1);särsk. om sydslav från områden som numera ingår i Jugoslavien; numera nästan bl.: person bosatt i l. härstammande från Slavonien (landskap i norra Jugoslavien, tillhörande delrepubliken Kroatien). OSPT 1687, nr 44, s. 5 (om sydslaver).En under Franskt beskydd stående Sclavonier. JournLTh. 1810, s. 832.Ehrström RySprBildn. 15 (1815; om slaver). Auerbach(1913).
Ssg: SLAVON-SPRÅK. särsk. (föga br.) om kyrkslaviska. Samzelius Gränsm. 24(1915).
