SLETA sle3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. slete (Ihre DialLex. (1766)), sleta, (seg) sena i kött, köttslamsa; jfr nor. dial. slita, seg hinna i kött, smula, grand; till det svaga avljudsstadiet av roten i SLITA; ordets grundbet. är: ngt av- l. sönderslitet]
(i sht i vissa trakter) om köttslamsa. Armfelt VildmPar. 212 (1920). Lasset av inälvor vräkes (efter slakten) i ressel och korgar. Skatorna skratta och bli mer och mer närgångna att snappa en sleta. Suneson GGrund 78 (1926). (Gamen) tog .. en sleta kött (från åteln) och började äta helt stillsamt. Lindblad GrönPar. 86 (1969).
SAOB
