SLIBBIG slib3ig2, adj. -are; adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. slibbig, hal, kladdig, äcklig, sv. slang slibbig, sliskig, otäck, äcklig (Friberg SvSlanglex. (1959)), sannol. av ljudhärmande urspr. (jfr sv. dial. (Finl.) slibba, nedkippad l. utsliten sko); jfr SLABBIG, SLUBBIG]
(i sht i vissa trakter, vard.) överdrivet l. äckligt sötaktig l. sentimental l. inställsam o. d., sliskig l. tillgjord; äv. övergående i bet.: äcklig, motbjudande; jfr HAL, adj. 3, KLADDIG 2 a. Nu kommer det en sån där härligt slaskig och slibbig bit, den måste vi höra. ÖgCorr. 1966, nr 72, s. 8. Martin Nejl. 32 (1969; om tonfall). (I. Wixell) var en ovanligt slibbig ögontjänare i första akten (i operan Rigoletto), där han satt som en giftig groda på Hertigens tron, spridande elakheter men ändå driven av en inre rädsla. DN 1973, nr 300, s. 19.
SAOB
