SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1977  
SLOCKEN slok3en2, förr äv. SLUCKEN, p. adj.
Ordformer
(slock- 1555 (: vthslocken), 1929 osv. slok- 1555 (: vthsloket, n. sg.). sluck- 1559 (: uthslucken)1639. sluk- 1555 (: vthsluken)1572 (: osluken))
Etymologi
[fsv. slukin, sv. dial. slocken; jfr fvn. slokinn (nor. dial. slokken); möjl. urspr. p. pf. av SLOCKNA (se Annerholm StudInkVerb. 85 (1956))]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt i vitter stil) släckt, slocknad; äv. bildl. Schroderus Dict. 205 (c. 1635). En vthslächt Wedh kallas en slucken Brand. Dens. Comenius 46 (1639). Jag hade (efter skeppsbrottet) pipan kvar i mun, ser herrn, slocken var hon förstås men jag hade henne som sagt kvar, där hon skulle vara. Siwertz ResK 168 (1929). Den ena fotogenkaminen (var) slocken och det osade. Ekman Puk. 17 (1967). Dens. Häxring. 124 (1974; bildl., om blick). — jfr O-, UT-SLOCKEN.
Avledn. (i vitter stil, tillf.): SLOCKENHET, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara slocken. Ekman Häxring. 131 (1974; bildl. o. personifierat).
Spoiler title
Spoiler content