[fsv. slukin, sv. dial. slocken; jfr fvn. slokinn (nor. dial. slokken); möjl. urspr. p. pf. av SLOCKNA(se Annerholm StudInkVerb. 85(1956))]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt i vitter stil) släckt, slocknad; äv. bildl. Schroderus Dict. 205(c. 1635). En vthslächt Wedh kallas en slucken Brand. Dens. Comenius 46(1639). Jag hade (efter skeppsbrottet) pipan kvar i mun, ser herrn, slocken var hon förstås men jag hade henne som sagt kvar, där hon skulle vara. Siwertz ResK 168(1929). Den ena fotogenkaminen (var) slocken och det osade. Ekman Puk. 17(1967). Dens. Häxring. 124(1974; bildl., om blick). — jfr O-,UT-SLOCKEN.
Avledn. (i vitter stil, tillf.): SLOCKENHET, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara slocken. Ekman Häxring. 131(1974; bildl. o. personifierat).
