SLOKEN slω3ken2, adj. sloket.
Etymologi
[sv. dial. sloken; jfr nor. dial. slokjen; till (stammen i) SLOKA, v. (jfr med avs. på bildningen FIKEN, adj.)]
slokande (se SLOKA, v. 1, särsk. 1 d), slokig; äv. om hund: som (moloken l. ängslig l. rädd o. d.) slokar med öronen l. svansen o. d. (anträffat bl. i överförd anv., om hunds morrande: som åtföljs av sådant slokande, närmande sig l. övergående i bet.: moloken l. ängslig l. ynklig); utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. i avledn. Möller 1: 318 (1745; om hatt). (I en utkant av Konstantinopel) sofva tiggare, krymplingar och gatpojkar tillsammans med hundarne i alla vinklar och vrår. I det dunkel, som härskar, kan man knappt taga ett steg utan att stöta mot en lefvande varelse, som svarar med ett sloket morrande eller ett ömkligt tjut. GHT 1896, nr 254 B, s. 2.
Avledn.: SLOKNA, v. [sv. dial. slokna; delvis möjl. till sloka, v.] (mera tillf.) bli slokig; särsk. i förb. slokna ned10 4 (jfr ned 6, 12). LAHT 1917, s. 627 (1916: slokna ned; om plantor).
SAOB
