SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1977  
SLUT slɯ4t, sbst.3, r. l. m. (AktsamlKungsådreinst. 191 (1686) osv.) ((†) n. Ikonen (1889; i bet. 2)); best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr t. schluss (i bet. 3); till SLUTA, v.1 (jfr SLUT, sbst.2]
om teknisk anordning som låser l. binder ihop ngt; sluss(port).
1) (†) sluss l. slussport; jfr SLUTA, sbst. 2. Nerman TrollhKan. 2 (cit. fr. c. 1650). AktsamlKungsådreinst. 191 (1686).
2) byggn. om ankarjärn (se d. o. 1 b); numera i sht i ssgn ANKAR-SLUT. Man borrar (vid förstärkning av grundmurar) först så stora hål genom muren som behöfves för (järn-)ankarets genomstickande, och sätter sedan på murarnes yttersidor starka slutar eller gjutna skifvor af jern. Rothstein Byggn. 407 (1859). Sluten, eller den rätt uppstående jernstången (i ett murankare), bör vara 2 fot lång och af 0,84 (1) tums fyrkant. Därs. 465. Fornv. 1936, s. 222.
3) (numera mindre br.) slutsten (se d. o. 1). När presternas jubelsånger, / skakade templets grund, / Då nedföll sluten ur hvalfvet, / krossande (munken) Gierlac till jord. Scholander I. 1: 73 (c. 1865). När sista stenen, ”sluten”, insattes i ett hvalf .. måste ”sluten fuktas”. Dens. 2: 275 (1880). SAOL (1973).
Spoiler title
Spoiler content