SLÅNGER sloŋ4er, sbst.2, n.; best. slångret.
Etymologi
[sv. dial. slånger (i uttr. komma på slånger, börja driva omkring (o. göra ofog) o. d.); jfr nyisl. slangur (i uttr. vera á slangri, ströva omkring); vbalsbst. till SLÅNGRA. — Jfr SLANG, sbst.3]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kringflackande; särsk. i uttr. komma i slånger med ngn, komma i slang med ngn (se SLANG, sbst.3), gå på slånger, driva omkring. GotlOrdb. 903 (c. 1850: komma). Men det hände att soldatplikten kunde bli .. (frälsningssoldaten) för tung. Då tog han till brännvin och öl och gick på slånger. Gjöres DTid. 118 (1965).
