SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1978  
SLÅNGRA sloŋ3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr SLÅNGER, sbst.2
Etymologi
[sv. dial. slångra; jfr nor. dial. slangra, slingra, nyisl. slangra, slunga, ströva omkring, slingra, ragla, eng. dial. slanger, gå långsamt; i avljudsförh. till mlt. slingeren (se SLINGRA, v.). — Jfr SLANGRA, SLÅNGRIG]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) intr., äv. refl.: gå l. röra sig slängigt l. med slingrande gång; äv. bildl. (särsk. refl.: förirra sig). Ded galne Folk, som sig från rätta vägen slångrat. SColumbus Vitt. 94 (c. 1678). (Landsvägen) åtföljes på ena sidan af en hög alhäck, såsom af en ledstång, och hvarest behöfvas ledstänger så väl som i vårt kära fädernesland, der dagligen en del af folket icke går, utan slångrar. Unge Dal. 13 (1831). Vi 1950, nr 25—26, s. 10.
Särsk. förb. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLÅNGRA EFTER10 32, äv. 40. slingrande komma efter. Loenbom Upl. 1: 45 (c. 1630: slängrade, felaktigt för slångrade).
Ssgr (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLÅNGER-BJÄBB. bjäbb kännetecknat av omsvep o. krumbukter. Skull jag, så wiser Fru, thet slångerbiäbbet (dvs. ormens tal till Eva) lyda? Kolmodin QvSp. 1: 6 (c. 1710, 1732).
-FOT. [jfr t. schlenkerfuss] om person som går vinglande l. (bildl.) som (ofta) ändrar ståndpunkt, vinglare. Schultze Ordb. 1302 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content