SLÄMMA släm3a2, v.4 -er, slämde, slämt, slämd. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. slämma; jfr d. dial. slemme, nor. dial. slemba; möjl. besläktat med SLAMRA, v.]
(i sht i vissa trakter) hastigt l. häftigt o. med smäll o. d. slå; äv. med obj. (i sht i särsk. förb.); äv. i utvidgad anv. (med sakligt subj.): (gm att hastigt osv. falla ned) stoppa l. spärra (ngt). Slämma .. (dvs.) slå i dörrar. LoW (1889). Vid en orkesterkonsert råkade en ung skådespelerska slämma med stolklaffen. NPress. 1894, nr 63, s. 4. Hon tänkte ett ögonblick smita ut genom den slämmande köksdörren men ångrade sig. Sparre Bruksh. 337 (1948). Slämhake .. (dvs.) hake som faller ner och slämmer (stoppar) vävstolen om skytteln ej kommit helt in i skyttellådan. PrelTextilteknOrdl. (1957).
Särsk. förb. (i sht i vissa trakter): SLÄMMA IGEN10 04. om dörr o. d.: hastigt l. häftigt o. med smäll o. d. slå igen; äv. med personligt subj. o. obj. betecknande dörr o. d. Utan hatt en halvklädd flicka / ur en port sig dristigt klämmer / ... / Efter henne porten slämmer / tungt igen. Ullman Silv. 115 (1918). Konstapel Potts ryckte till, när en dörr slämde igen uppe i andra våningen. GbgP 14/2 1948, Bil. s. 3.
Ssg: SLÄM-HAKE. (i sht i vissa trakter) skyttelväktare, protektor (se d. o. 2 b). PrelTextilteknOrdl. (1957).
SAOB
