[fsv. slätta, sv. dial. slätta, släta; jfr fd. slætten, sg. best. (d. slette), fvn. slétta (nor. dial. sletta); till SLÄT, adj.(o. SLÄTT, sbst.3)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slätt (se SLÄTT, sbst.3);numera i sht dels om liten slätt utgörande glänta i skog, dels i utvidgad anv., om stort isflak. Een jämpn Löth eller Slätte. Lælius Bünting Res. 1: 171(1588). Nähr the kommo fram på slättan, gingo the .. fort emot fienden. HH 20: 348(c. 1640). Jag har gemenligen observerat, så wäl i Engeland, som Frankrike och Holland, at de hålla de största Fåren på slättorne. Nordencrantz Arc. 241(1730). Jag gick efter närmaste ljudet, som kom från en liten ljusning eller slätta, å hvilken lågo några stora och risiga, af stormen kullvräkta granstammar. Hemberg NJagtsk. 238(1897). 2SvKulturb. 1—2: 251(1934; om isflak). SvGeogrÅb. 1950, s. 125 (: släta; från Vasa skärgård i Finl.).— jfr SKOGS-SLÄTTA.
