SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1979  
SLÖKA slø3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. (i bet. 24, numera bl. dels i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i bet. 3, dels ss. ssgsförled i bet. 4) SLÖKE slø3ke, sbst.1, n. (Fries Ordb. (c. 1870) osv.), förr möjl. äv. r. l. f.; best. -et.
Ordformer
(slöka 1755 (: Slökor) osv. slöke 1755 osv.)
Etymologi
[sv. dial. slöka, f., slöke, n. o. f. (i bet. 3); jfr nor. dial. sløykja, sløkja, f., sløkje, n., långsträckt fördjupning, ränna, större umbellat med ihålig stjälk m. m.; i avljudsförh. till SLUKA, v.1; i bet. 4 överfört från bet. 2]
1) (†) ränna l. långsträckt hålighet. Förtekning, som utwisar, huru många Broar, större och mindre finnes i Tössbo Härad, samt huru många af dem, tillika med Slökor och Rännor, hwilka senare icke äro öfwer 2 al(na)rs storlek, blifwit bygde af Sten, och innehålla lika bredd, med Landswägarne. VgFmT I. 6—7: 72 (i handl. fr. 1755).
2) (slöke) (†) kvanne; jfr 3. Linné Fl. nr 245 (1755; från Värml.). Schulthess (1885).
3) bot. växten Angelica sylvestris Lin., strätta; äv. om släktet Angelica Lin. (jfr 2). Wahlenberg FlSv. 175 (1824). 2NF 38: 394 (1926; om släktet). jfr SUMP-SLÖKE o. ÄNGS-SLÖKA.
4) (slöke) pipfloka; numera bl. i ssgn SLÖKE-STICKA. Fries Ordb. (c. 1870). Schulthess (1885). WoJ (1891).
Ssgr: (4) SLÖKE-STICKA. bot. pipfloka. Fries BotUtfl. 3: 236 (1864). 2SvUppslB (1953).
(3) -STUT. (†) strätta. Wahlenberg FlSv. 175 (1824). Post Ogräsv. 99 (1891).
Spoiler title
Spoiler content