SMITT smit4, sbst.1, förr äv. SMETT, n. (Kjellberg Ull 453(i handl. fr. 1765) osv.), äv. r. l. m. (Kjellberg Ull 381(1943) osv.); best. -et resp. -en; pl. = (Kjellberg Ull 453(i handl. fr. 1765) osv.) resp. -ar.
Ordformer
(schmitt 1765. smett 1783. smitt 1832 osv.)
Etymologi
[av lt. smitt, schmitt, motsv. t. schmitz, slag, stycke, smitt, märke avgränsande del av varp l. väv; till SMITTA, v. (jfr SMITTA, sbst.2); formen smett sannol. av lt. smet, kast, (pisk)rapp, smitt, motsv. fris. smet, t. schmiss (av fht. smiz, födelsemärke); vbalsbst. till SMITA, v.1 — Jfr SMID-]
(förr) om ett för varp använt längdmått utgörande 6 alnar (motsvarande varpans omkrets). Kjellberg Ull 453(i handl. fr. 1765). Under arbetet måste varparen eller varperskan hålla halvknipen jämn och platt som ett band ... Hoppade man över ett varv, vilket kallades språng, måste en ny smitt garn skarvas till. Därs. 381(1943).
