SMUCK, sbst.1, r. l. m.; l. SMOCK, sbst.4, n.; best. -et; l. SMYCK, r. l. m.
Ordformer
(smock 1536. smuck 1536—1749. smyck 1665—1740)
Etymologi
[av mlt. smuk l. t. schmuck (av mlt. smuk, se ovan), sannol. till smücken (se SMUCKA, v.1); formen smyck är sannol. ombildning av smuck med anslutning till SMYCKE; formen smock beror möjl. på anslutning till det besläktade SMOCK, sbst.2 — Jfr SMYCKA, SMYCKE]
(†) om prydande l. kostbar l. praktfull klädedräkt, skrud; äv. allmännare: prydnad, prydande föremål; smycke; äv. koll.: prakt l. ståt o. d.; äv. bildl.; äv. abstr., om handlingen att pryda sig (med praktfulla kläder l. smycken o. d.), prydande. Tilbidien herran vthi en hellig smuck. Psalt. 96: 9 (öv. 1536; Bib. 1917: i helig skrud). En wijs reknar .. (erhållen undervisning) för en gyldene smuck, och för itt smijdhe på höghra armenom. Syr. 21: 21 (öv. 1536; Apokr. 1921: smycke). Förmycken smyck, haar ondan nyck .. (dvs.) Allt förmycken pracht giör Qwinnan misztänckt. Grubb 239 (1665). Westhius Vitt. 12 (1675; abstr.). (De förnäma turkarna) Äro .. utprydde med Ädle Stenar, Sammet, Siden och Gyllenduks-Kläder, hwilcken Smyck de förwärfwa sig af det stora Byte de bekomma aff Persianerne och andre Österländingar. Dryselius Måne 460 (1694). Lind (1749). — jfr HUS-SMOCK. — särsk. i uttr. i ngns smuck, för att hedra l. kasta glans över ngn?; jfr SKRUD d η. I tinom smuck gå konningas dottrar. Psalt. 45: 10 (öv. 1536; Luther: Inn deynem schmuck, Vulg.: in honore tuo).
Anm. I nedanstående språkprov är smuck sannol. att anse ss. t. citatord: Ett dubbelt blad med råkanter .. och synnerligen tilltalande anordnadt samt fritt från allt banalt ”smuck”. NordBoktrK 1905, s. 147.
SAOB
